Hur lever vi med försoningen?

När alla resonemang kokat ned, för att, om bilden från köket tillåts, bli en smakfull sås, så handlar försoningsdebatter i sista ändan om mycket mer och annorlunda än vilka teoretiska övertygelser vi har. Nej, jag försöker inte smita från frågan, eller relativisera den: själv är jag övertygad om att den objektiva försoningsläran, den om ett ställföreträdande offer, i Rosenius' anda, är den rätta. Här förläggs försoningsskeendet utanför den troende människan, till Kristi kors och vad som hände där i tid och rum, och som följd av detta, en rättfärdiggörelselära av externt slag: Gud förklarar den som tror rättfärdig på grund av vad Kristus gjort, och som den kristne då kan åberopa.