Chefredaktören har ordet
Felicia Ferreira:
Vem vågar ens bli ledare längre?
Vi behöver ledare som vågar ta ansvar men också människor som står vid deras sida
Det finns få saker som kan få människor att växa så mycket som ett gott ledarskap. Och få saker som kan åstadkomma så stor skada som ett ledarskap som spårar ur.
Det här är en ledarkrönika i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det är inte ovanligt att vi hör eller läser om människor som farit illa under dåliga chefer. I kyrkans värld väcker ämnen som makt, ansvar och andlig auktoritet regelbunden debatt och smärtsamma uppgörelser. Det är bra och viktigt att de samtalen pågår. Men i spåren av diskussionerna hörs ibland en annan fråga, uppgiven och ibland förtvivlad: Vem vågar ens bli ledare längre?
Jag förstår den reaktionen.
Enligt rapporten Ungdomsfokus 2026, från bland andra stiftelsen Ungt ledarskap, som presenterades i oktober, kan tre av fyra unga tänka sig att bli chef eller ledare. Viljan att ta ansvar finns alltså där, det är uppmuntrande tecken. Men, var fjärde ung person som är intresserad av ledarskap uppger att rädslan för att misslyckas får dem att tveka.
Och visst. Att leda människor är både stort och svårt. Det innebär att fatta beslut som inte alltid upplevs som populära och det handlar också om att navigera mellan olika viljor och förväntningar. Ibland om att välja väg utan att kunna överblicka alla konsekvenser.
Det finns en avgörande skillnad mellan ett starkt och ett osunt ledarskap.
Den som tar ansvar kommer förr eller senare också att göra misstag. Dessutom, om varje felsteg blir föremål för offentlig skärskådning, om varje brist tolkas som ett uttryck för dåligt ledarskap och det inte längre finns utrymme att lära sig och växa, riskerar vi att skapa ett klimat där alltför få tar på sig ledaruppdrag.
Det vore olyckligt. För vi behöver inte färre ledare. Vi behöver fler goda ledare.
Men vad är det egentligen som gör en bra ledare? Någon vi kan se upp till, som kliver in i kaotiska situationer och skapar lugn och ordning, som vågar formulera en vision och får andra att vilja följa med? Det är ofta svårt att härleda till en eller annan ledarskapstrend.
Men till att börja med finns en avgörande skillnad mellan ett starkt och ett osunt ledarskap.
En bra ledare behöver inte alltid ha rätt. Däremot behöver hon eller han kunna hantera att ha fel. Det kan låta så självklart men är inte alltid enkelt i praktiken. Ju större förtroende en människa får och ju starkare övertygelsen om den egna visionen är, desto större kan frestelsen bli att betrakta alla invändningar som hinder.
Det gäller i kyrkor och församlingar, men lika mycket i företag, politiska organisationer och andra verksamheter. Men en utmaning i kyrkans värld kan vara att det andliga ledarskapet uppfattas som något som ligger bortom beprövad erfarenhet och ibland helt enkelt sunt förnuft.
En pastor kan vara en skicklig förkunnare och samtidigt behöva hjälp med personalfrågor, konflikthantering eller ekonomi. Att ifrågasätta hur sådana frågor hanteras behöver inte vara ett ifrågasättande av den andliga kallelsen. Tvärtom kan det vara ett sätt att värna den.
Ett gott ledarskap handlar också om att försöka bygga en kultur där kritik inte betraktas som ett hot och där synpunkter kan tas emot som en gåva. Det skapar bättre förutsättningar för både människor och verksamheter att växa.
Samtidigt måste också den som kritiserar eller framför sina åsikter förstå sitt ansvar. Det är skillnad på att granska makt och att ständigt leta efter fel. Det är skillnad på att hålla någon ansvarig för sina handlingar och att reducera en människa till enbart sina fel och misstag. Den som påtalar brister kan också behöva fundera över hur man själv kan bidra till att något blir bättre. Kritik är ibland nödvändig, men den behöver inte alltid stanna vid att konstatera och peka ut vad som gått fel.
Den som tycker att arbetsfördelningen fungerar dåligt kan exempelvis föreslå en annan lösning och själv vara beredd att bidra till den. Och den som sitter i en styrelse kan behöva göra mer än att påpeka att ledaren är överbelastad. Kanske måste styrelsen också se till att det finns rimliga förutsättningar att utföra uppdraget. Dock, att bli lyssnad på är inte detsamma som att alltid få sin vilja igenom. Också det behöver rymmas i en sund företags- eller församlingskultur.
Kan vi därför bli bättre på två saker samtidigt? Att uppmuntra människor att ta ansvar och att bygga miljöer där ansvar också kan utkrävas. Att visa respekt för ledarskapets svårigheter utan att ursäkta maktmissbruk. Och att förstå att också den som leder behöver stöd.
Ingen blir en bättre ledare av att lämnas ensam med svåra beslut, kritik och förväntningar. Om fler ska våga leda måste vi också bli bättre på att bära ansvaret tillsammans.