Hagerius visar att det inte bara finns ett sätt att vara kyrka

Bortom folkkyrka och frikyrka

• Författare: Joakim Hagerius

• Förlag: Verbum (260 sidor)

• Genre: Teologi

Joakim Hagerius, tidigare biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan och numera präst i Vasakyrkan i Göteborg, vill i sin bok Bortom folkkyrka och frikyrka foga samman två kyrkosyner. Dagens recensent Tobias Hadin tycker att boken påminner om en musikers debutalbum.

”Joakim Hagerius blir präst i Svenska kyrkan.” Att en sådan rubrik kunde locka till läsning när den dök upp förra året säger rätt mycket om både mannen i fråga, ytligt sett, och om svensk kristenhetens ekumeniska landskap, djupare sett.

Efter det sena 1900-talets snabba ekumeniska närmanden har det de senaste årtiondena återigen blivit legio att definiera sin identitet utifrån vad man inte är, och ängsligt dra gränser mot andra traditioner. Kanske beror det på att om vi definierar oss utifrån våra centrum, visar det sig att vi har allt väsentligt gemensamt, men då mister vi samtidigt det frikort vi viftar med för att slippa det jobbiga arbetet att söka full gemenskap?

I sin bok Bortom folkkyrka och frikyrka utforskar Hagerius tudelningen mellan den öppna folkkyrkan och den gemenskapsbyggande frikyrkan, och visar att begreppen inte är så enhetliga som vi tror. Snarare än teologiska motpoler kan de förstås som ömsesidiga korrektiv i en levd teologi, föränderliga utifrån kyrkans faktiska verklighet.

Trots att Hagerius är en erfaren skribent är detta hans första bok, och påminner om en musikers debutalbum: fylld av spår och teman som vuxit fram ur olika situationer och som burits och slipats på länge, för att dela utrymme på samma platta. Spretigheten är ett faktum. Han vill ge ett bidrag till en ekumenisk teologi, vara ärlig med sin egen vandring och förklara varför det efter tiden som kyrkoledare i Equmeniakyrkan på samma gång är både ett stort och litet steg att bli präst i Svenska kyrkan.

Bokens många catchiga formuleringar får mig först att dra öronen åt mig; visst är det snyggt förpackat, men Hagerius tar lite väl många genvägar när han på detta sätt packar ihop teologer, till exempel ortodoxa Alexander Schmemann och folkkyrkans stora husteolog Einar Billing, som är allt för olika.

Men när jag läser dem mer som låttexter, låter spänningarna leva i mitt huvud och bli till en nyfikenhet till att förstå vad artisten egentligen menar, händer något. När Hagerius skriver: ”Kyrkan är, likt brödet som bryts och delas, aldrig bara en idé att försvara utan en gemenskap att leva i”, inser jag att jag läst boken fel. Hagerius lanserar inte ännu ett heltäckande ecklesiologiskt program som ett slags varumärke och han frågar sig inte i första hand vilken kyrkosyn som är den rätta, utan hur tron faktiskt bärs och delas i människors liv.

Joakim Hagerius: Rörelsen mellan samfund är framtiden

Skillnaderna mellan de olika teologerna behöver kanske inte slätas över eller lösas. Det som i teorin utgör motsatser har för Hagerius visat sig samarbeta väl i det praktiska arbetet. Formuleringarna är koncentrat, som växt fram, malande i bakgrunden, av ett huvud som är upptaget med att försöka praktisera ett kyrkans liv mer än att teoretisera över hennes natur.

Stilistiskt svänger boken rejält, lite akademisk avhandling här, lite personlig memoar där, och det tar ett tag innan den skickliga predikantens röst framträder. Men med den lyckas Hagerius förtäta komplexa frågor utan att fila bort skavet eller djupet. Värdet i debutens spretighet visar sig bäst i bokens egen insikt: det faktum att det inte bara finns ett sätt att vara kyrka eller kristen på ”behöver inte förstås som fragmentering. Det innebär att mångfalden har ett teologiskt hem.”

Bortom folkkyrka och frikyrka läses bäst som ett vittnesbörd från en röst som hittar detta hem återkommande, på olika rastplatser under kyrkans fortsatta vandring mot den fullhet som bara Gud kan ge.

Ännu en pastor i Equmeniakyrkan blir präst i Svenska kyrkan