Lindelöf sätter fingret på ett centralt problem

Den porösa människan

• Författare: Ludvig Lindelöf

• Förlag: Verbum (200 sidor)

• Genre: Teologi

I boken Den porösa människan vill prästen Ludvig Lindelöf hjälpa läsaren att förstå sin andliga längtan. Dagens recensent Vanja Södergren tycker att han har en fin ansats, men inte når ända fram. 

Svensk ordbok (SO) definierar ordet ”porös” som ”försedd med små (luftfyllda) håligheter och därför ofta spröd eller bräcklig”. Om det är något som prästen Ludvig Lindelöf tar fasta på när han tar sig an uppgiften att teckna konturerna för det han kallar ”den porösa människan” så är det nog just det sistnämnda – bräckligheten.

Genomgående betonar Lindelöf människans skörhet, brist och utsatthet i tillvaron, som samtidigt är just det som utgör hennes öppenhet, ”genomsläpplighet” och vilja att sträcka sig ut mot – eller kanske snarare släppa in – världen, andra människor och det andliga i tillvaron. Det porösa är därmed det som förbinder vårt inre med den yttre världen. Till de områden där ”det porösa” lättast får uttryck hör konst och samtal, men också myter och religiösa riter.

Att just konsten är en viktig väg till det andliga för Lindelöf är tydligt. Bokens reflektioner kretsar ofta kring film, konst och litteratur. Här finns referenser till Ingmar Bergman, Knausgård och Tranströmer, men också till modernistisk konst, filosofi och psykologi, som vävs samman med personliga anekdoter och vardagliga iakttagelser. Det ”porösa tillstånd” som Lindelöf målar upp är en grundförutsättning för människan, samtidigt som vi också har ett val att bejaka det eller avfärda det. Att bejaka det är att inse att vi är beroende och sårbara och försöka leva i enlighet med den insikten. Men vi kan också välja att sluta oss, markera våra gränser mot världen och bli mer lika stenar än tvättsvampar, för att använda den bild som Lindelöf oftast återkommer till.

Med boken säger sig Lindelöf vilja ”ge nya sätt att tala om tro med människor som saknar ett religiöst språk, men har en andlig längtan”. Tilltalet är prestigelöst, enkelt och tillgängligt, vilket säkerligen tjänar bokens sak: att nå ut till den som trevar sig fram till ett språk om tro, men som kanske värjer sig för dess traditionella och dogmatiska uttryck. För den som är mer van vid ett sådant språk kan boken dock te sig en aning slätstruken och tam.

När författaren någon gång går i försiktig polemik får texten mer energi, som när han säger sig vara trött på att höra att kyrkan måste tala mer ”om Jesus” och föreslår att man kanske ska fokusera mer på att tala ”som Jesus”. Eller när han identifierar ”de många tomma ord som studsar mellan kyrkans vitkalkade väggar” som ett problem. ”Det är svårt att lämna flosklernas värld”, skriver Lindelöf. Detta hindrar tyvärr inte texten från att själv hemfalla åt nötta fraser emellanåt, som att ”prestation inte är det som avgör vårt värde som människor”, eller att ”det är rädslan som sätter gränser”. Rimliga tankar naturligtvis, men alltför slitna formuleringar för att ge riktig nerv åt texten. 

Att söka ett levande, meningsbärande språk och inte nöja sig med det schablonartade är i synnerhet prästens och författarens uppgift, men kanske också varje människas. Hur svårt detta kan vara blir sällan så tydligt som i en valrörelse – de tomma frasernas och platta slagordens främsta arena. Här har Ludvig Lindelöf satt fingret på ett centralt problem, för kyrkan såväl som för människan. Den porösa människan är en fin ansats i rätt riktning, som ändå inte riktigt når hela vägen fram.