Kultur | Bokrecension

Vi har mycket att lära av skomakaren och mystikern Hjalmar Ekströms brev

Malina Abrahamsson har läst ”Den stora glädjen” av Hjalmar Ekström

Handskriven text med bläckpenna. Infälld bild på recensenten Malina Abrahamsson.
"Det själavårdande innehållet i Hjalmar Ekströms brev till den frikyrkligt sinnade byggnadssnickaren Arnfrid Larsson är allmängiltigt och högst relevant i dag", skriver Malina Abrahamsson.
Publicerad

Den stora glädjen – Brev från Hjalmar Ekström till Arnfrid Larsson

  • Författare: Hjalmar Ekström

  • Förlag: Artos (132 sidor)

  • Genre: Brev

Tidigare opublicerade brev från diakonen, skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström finns nu utgivna i boken Den stora glädjen. I breven ger han själavård åt den frikyrkligt aktive Arnfrid Larsson och påminner om att inte söka synlighet och ära. Dagens Malina Abrahamsson blir utmanad. 

Ordet mystik leder lätt tankarna till den katolska eller ortodoxa traditionen, men under 1900-talets början fanns det en grupp ekumeniskt sinnade, mystikintresserade lutheraner, som samlades kring lykttändaren Carl Flodberg och tulltjänsmannen Henrik Schager i Gamla stan i Stockholm. De skulle senare bli kända som Flodbergskretsen och i den ingick skomakaren Hjalmar Ekström. Biskop Martin Lönnebo har kallat honom för ”en av de mest betydande mystikerna i nordiskt fromhetsliv”. 

Hjalmar Ekström.

Hjalmar Ekström levde ett tillbakadraget liv, men var en flitig brevskrivare. En av dem som han brevväxlade med var den frikyrkligt aktive byggnadssnickaren Arnfrid Larsson i Sundsvall. Kontakten togs på Hjalmar Ekströms initiativ, utan att de två hade setts, och brevväxlingen pågick sedan under 21 år, ända fram till Arnfrid Larssons död. Under den här tiden träffades de två bara vid några få tillfällen, men i sina brev återkommer Hjalmar Ekström till hur nära de är varandra ”i anden”.

För första gången finns nu Hjalmar Ekströms brev till Arnfrid Larsson utgivna i bokform. Breven är oredigerade, vilket gör att vi får komma nära Hjalmar Ekströms sätt att uttrycka sig. Stora delar av breven kretsar kring att leva i världen och samtidigt ha fokus på det himmelska, att hela tiden dras in i Guds stillhet. Men Ekström är också frikostig med litteraturtips och rekommendationer kring vilken bibelöversättning som är bäst (Karl XII:s bibel).

Trots att breven i boken är adresserade till en specifik person är det själavårdande innehållet allmängiltigt och högst relevant i dag. Kanske till och med ännu mer relevant i dag än i början av 1900-talet? Hjalmar Ekström skriver klarsynt om hur frestelsen att synas kan föra oss på villovägar; vi lockas av det yttre, vill framstå som märkvärdiga när det som egentligen betyder något är den är den inre vägen, och den inre kammaren.

Ekström skriver: ”Den ensamma kammaren med dess stilla brinnande bönehärd, det är där allt verkligt uträttas. Därför vill Gud också göra oss mer och mer uppmärksamma på den inre ensamheten inför Hans Ansikte. Allt i oss och allt vad ni gör måste hämta sin kraft och sitt liv i denna ensamhetskammare, ty eljest blir det inte äkta”

Hur många av oss skulle inte behöva ta åt oss åt Hjalmar Ekströms ord? 

Han fortsätter: ”Alla vill stiga upp till det som i världen ser högt ut, men få vill stiga ned och leva det enkla livet i Jesu efterföljelse.”

Här skulle någon kunna invända att det inte är så lätt att låta Kristus bli den främsta skatten och låta ”alla yttre skatter förlora sitt värde”. I en konsumtionsdriven värld av tusen distraktioner är det inte så enkelt att inte längta efter någonting annat än den stillhet och gemenskap som Kristus ger. Men när jag läser Hjalmar Ekströms brev blir jag inspirerad att åtminstone försöka.