Var Jerusalemfararna riktigt kloka?

Gunnar Hyltén-Cavallius har läst ”En väg till Guds Jerusalem” av Eva Cronsioe

Journalisten och prästen Eva Cronsioe har undersökt vad som drev masarna och kullorna från Nås att i slutet av 1800-talet ge sig iväg på pilgrimsfärd till Jerusalem.

Sander Crombach

Gunnar Hyltén-Cavallius Gunnar Hyltén-Cavallius Recensent

Publicerad 2026-10-18 - 05:00

En väg till Guds Jerusalem

Författare: Eva Cronsioe
Förlag: Artos (277 sidor)
Genre: Historia

I boken En väg till Guds Jerusalem följer journalisten och prästen Eva Cronsioe de verkliga Jerusalemfararna från Nås. Dagens recensent Gunnar Hyltén-Cavallius tycker att boken är "lika dramatisk som vilken spänningsroman som helst".

När Selma Lagerlöf som första kvinna och första svensk erhöll Nobelpriset i litteratur 1909, fick hon det inte minst för romanen Jerusalem (I – II, 1901–1902). Bakgrunden var den egenartade utvandringen av ett antal bönder från Dalasocknen Nås. Syftet var inte en dokumentär skildring. Med konstnärens frihet önskade Lagerlöf undersöka allmänmänskliga relationer och konflikter.

Efter ett omfattande researcharbete har Eva Cronsioe nu publicerat studien En väg till Guds Jerusalem: Om verklighetens utvandrare från Nås. Hon ville veta vad som låg bakom de fromma masarnas och kullornas ställningstaganden. Hur tänkte de? Hur orkade de med alla hinder på denna minst sagt omtumlande pilgrimsfärd?

En viktig källa är de många brev (förvarade främst i Dalarnas museum och Nås hembygdsförenings arkiv) som utväxlats mellan pilgrimerna och de hemmavarande. I boken citeras åtskilliga med bibehållen stavning och dialektala vändningar. Ett stort plus är fotoillustrationerna. Författaren hjälper läsaren att sätta in Nåsväckelsen i sitt historiska och kyrkohistoriska sammanhang, bland annat genom att visa hur det i folkväckelsen vid den tiden levde en stark förväntan på Jesu snara återkomst – på Oljeberget. Det är ett värdefullt grepp om än något vidlyftigt genomfört.

Ett par huvudkaraktärer träder fram och tecknas uppriktigt och med förståelse. Den ene är pastorn Olof Henrik Larsson, som med sin stränga förkunnelse bereder marken för utvandringen. Han hade kommit i slutet av 1880-talet till Nås från Chicago, där han hade bildat en egen församling. Han möter en dag en skolgosse på älvbron och frågar vart han är på väg. ”Jag är på väg till skolan”, svarar han troskyldigt. ”Nej, du är på väg till helvetet, pojk!” utslungar Larsson. Längre fram ska det visa sig att den tidigare så karismatiske och eldfängde pastorn kommer att tryckas ner av en än mer dominerande person: norskamerikanskan Anna Spafford.

Författaren hjälper läsaren att sätta in Nåsväckelsen i sitt historiska och kyrkohistoriska sammanhang.

Liksom Larson kom hon från enkla förhållanden. Efter den tidigaste barndomen på Norges västkust emigrerade familjen till Nordamerika. Redan tidigt visade Anna egensinnighet. Hon lyckades få en kvalificerad utbildning, vilket underlättade självförtroendet.

Stoffet är rikt. En kort recension medger inte att alla förvecklingar återges. Men nog är boken lika dramatisk som vilken spänningsroman som helst. En gammal kommendör i Frälsningsarmén har yttrat om Nåsemigranternas projekt att söka upprätta Guds rike, som de uppfattade det, redan här i tiden, att det fanns något gudomligt över det – men var de riktigt kloka?

Eva Cronsioes mycket värdefulla bok är byggd på noggranna förstudier och klädd i en levande journalistisk framställning. Hon menar att verklighetens Jerusalemsfarare mitt i sin tragik kan skänka oss hopp, att våra konflikter och mindre lyckade vägval ska kunna ge frukt.