Vilken Gud tror vi oss att behaga om vi lever osanna liv?

Caro Claire Burkes debutbok Yesteryear blev snabbt en bästsäljare när den släpptes på den amerikanska marknaden tidigare i år. Nu finns den på svenska. Dagens recensent Evelina Lundkvist läser om en beräknande kristen influencer och en Gud som blir någon att prestera inför. 

I Yesteryear gör den känslodöva Natalie Heller Mills karriär på att vara en gudfruktig tradwife. Inför sina åtta miljoner följare på Instagram låtsas hon älska att vara gift med sin stilige make, hemskola en bukett rara barn, vispa eget smör och göra allsköns sysslor på deras lilla gulliga bondgård.

Sanningen är att hon tycks avsky det mesta och de flesta. Trots det uppslukas hon av sin egen förmåga – av hur kusligt duktig hon är på att leva detta goda och moraliskt upphöjda liv som Herren kallat henne till. Att hon bakom kulisserna behövt bidrag från sin välbärgade svärfar och använder sig av lågavlönade anställda för att bygga upp livet på gården är inget som bekymrar Natalie. Inte ens de arga kvinnorna i kommentarsfälten kan komma åt henne.

Som läsare undrar jag tidigt: hur blev Natalie mekanisk och beräknande? Så rå i tanke och språk? Det skär sig illa med den fromhet som hon ska föreställas ha. Guden som hon tror på framställs inte personlig. Trots att Natalie ofta känner av en närvaro, är Gud aldrig någon annan än ”Herren” eller ”Honom” för henne. Ännu en någon att prestera inför.

Tyngdpunkten i berättelsen ligger förvånande nog i bokens tillbakablickar, som i olika nedstamp låter läsarna följa Natalies väg från uppväxten med en troende ensamstående mamma ut i den ogudaktiga världen på universitet, in äktenskap och sedan familjeliv på farmen Yesteryear i Idaho. Vi får nycklar till varför livet på gården ser ut som det gör, men porträttet av vår osympatiska huvudperson förblir ändå ytligt. 

Malina Abrahamsson: Jag är
så trött på mitt eget ansikte

Det blir sedan surrealistiskt när Natalie en dag vaknar upp i den tid som hon idealiserat i sociala medier: amerikansk nybyggarliv på 1850-talet. Allt är bekant men inte samma. Varken barnen eller mannen är hennes. Hur ska hon klara livet på farmen utan modern utrustning och anställda. Och hur har hon hamnat där? Är hon kidnappad och inkastad i nytt reality-tv-koncept? Kanske är det en prövning från Gud hon måste bestå för att ta sig tillbaka till livet hon hade. Natalie är vilse i tid och rum, men är hon förlorad? I detta avklädda tillstånd tycks livet kunna glimma till, det finns stunder av äkthet och ömhet. 

Yesteryear sätter tänderna i samtiden och tuggar: det högernationalistiska vurmandet för en svunnen tid, influencerkulturens brist på transparens, internetforum tyngda av konspirationsteorier och utnyttjandet av människor. Både romantiserandet av traditionella könsroller lika väl som bilden av den fria karriärkvinnan mals mellan käkarna. Meningen är att det ska vara vasst och underhållande, men bokens cynism och sviktande trovärdighet trubbar av samtidskritiken.

Då framträder egentligen andra frågor tydligare: Vad gör oärlighet och fasader med människors psykiska hälsa? Vilken Gud tror vi oss att behaga om vi lever osanna liv? Vad händer om rädslan för världen växer sig starkare än kärleken för människorna i den? Och om man nu lyckas med det största bedrägeriet – att bedra sig själv – hur länge kan man kväva sina sanningar innan de sliter sig för att hämnas?

Trots mina innehållsmässiga invändningar, och trots att vissa av bokens liknelser är som illasittande kläder som inte passar in i Natalies universum, blir jag underhållen både av berättelsen och språket. När twisten i Yesteryear kommer får man se frukten av vad som kan hända när någon faktiskt ser, lyssnar och ställer riktiga frågor i en värld av oärliga leenden och dövade känslor. På gott och på ont. 

Josefin de Gregorio: Därför projicerar ensamma kristna män sitt missnöje på medsystrar