”Stöd Scan – ät en vegan”. Under den första kvällens promenad på den nya orten kunde mina vänner inte undvika klistermärket på den förbipasserande Epa-traktorn, som förmodligen ackompanjerades av Fröken Snusk på hög volym. Kulturkrocken slog dem med kraft. Bara några dagar tidigare hade de på en annan ort suttit i sin husförsamling och samtalat om att de av miljöskäl bara borde äta vegetariskt på sina samlingar.
De insåg att förutsättningarna för deras pastorsuppdrag på den nya platsen skulle bli helt annorlunda än i den universitetsstad de kom ifrån. Skillnaden mellan storstad och landsbygd/småstad blev påtaglig för dem.
Jag och min fru har gjort en liknande resa. Från att de senaste 30 åren bott i universitetsstäder och några av de största städerna i Norden bor vi nu på landsbygden. Vi har fyra mil till närmaste stad och lite drygt en mil till busshållplatsen, och då bor vi inte ens i Norrland. Vill vi ta tåget på våra resor får vi ha tur om kustpilen går från stationen drygt fem mil från vårt hem. Oftast är det fordonsfel, alternativt fordonsbrist.
De miljömedvetna värderingarna jag formats i får sig en rejäl törn.
— Fredrik Wenell
Men den största skillnaden är nog ändå inte avstånden, de visste vi om när vi flyttade. Det är värderingskrockarna. I de större städer vi har bott är det lätt att ta cykeln till jobbet och tåget på långresorna, därför gör alla resor vi gör med bil nu mer och mer ont. De miljömedvetna värderingarna jag formats i får sig en rejäl törn.
Och den sortens krockar går igen på många fler områden såväl i kyrka som samhälle. Det är inte att storstadens värderingar är mer moderna och bättre än småstadens och landsbygdens, men annorlunda på grund av kultur och omständigheter.
[ Nu larmar kyrkoherdar - prästbristen är akut ]
Jag tänker ofta på hur de allra flesta av mina vänner där jag bor nu struntar i de diskussioner som försiggår på storstädernas kultur- och ledarsidor. De frågor som diskuteras berör så lite av deras vardagliga liv, eller så uppfattar de det i alla fall. I småstaden och på landsbygden är de upptagna av andra frågor än i storstaden.
Risken med den här skillnaden är att landsbygdens människor lätt blir udda karaktärer som exotifieras likt Lucas Ericsson, en av deltagarna i programmet Sveriges Mästerkock. Han älskar viltkött, smör, skog och skulle ”aldrig i livet” vilja bo i Stockholm. Han porträtteras som den andre och hyllas också som sådan i sociala medier.
För oss kyrkor är det viktigt att vi inte bara låter oss påverkas av det som sker i de stora städerna, universiteten och de stora tidningarnas kultursidor. Risken är då påtaglig att småstadens och landsbygdens människor inte får evangeliet förkunnat på ett sätt som ger mening i deras liv.
[ Debatt: Avsaknaden av röster från de mindre församlingarna inom Pingst är allvarlig ]
