Brandtalet, klädslumpen och det vackraste med Almedalsveckan

Plötsligt hände det något med Ardalan Shekarabi. I slutrundan på (G) som i Gud-seminariet fick alla spana fyra år in i framtiden, och plötsligt drämde den kände socialdemokraten till med ett brandtal.

VISBY. – Tonaliteten, var ordet Ardalan Shekarabi började med.

– Tonen mot personer med utländsk bakgrund. Vi lever i ett samhälle där var fjärde person har utländsk bakgrund, i gymnasiet är det var tredje elev.

Tidigare under seminariet hade Ardalan Shekarabi berättat hur han som ansvarig minister vid flyktingkrisen år 2015 tvingats brotta med sig själv, hur han som själv en gång i tiden var ett flyktingbarn ändå gick med på att stänga gränserna.

Han har berättat om sin vånda flera gånger tidigare, om hur han vände sig till en präst för att be om råd, och hur han efter det landade i att det inte gick att ha kvar den generösa migrationspolitiken.

Ärkebiskopen: ”Oh, vad skönt att få slippa den sekulära statsreligionen”

Fruktansvärd ton

Så han har varit med på resan mot en mer stram migrationspolitik, han tycker fortfarande att det var rätt beslut. Det här förklarade han lugnt och sansat under seminariet. Men när han kom till sitt slutanförande fick han en helt annan glöd i rösten.

– Tonen är bitvis fruktansvärd i vårt samhälle. Det behöver förändras om Sverige ska vara ett framgångsrikt land, sa Ardalan Shekarabi.

– Det finns grupper i samhället som vill att Sverige ska deportera var tredje ung. Men det är en liten extrem grupp, det absoluta flertalet, vare sig man är höger eller vänster, vill inte se en sådan utveckling utan man vill bygga gemenskap.

Här måste politikerna gå före, resonerade Ardalan Shekarabi, exempelvis genom att prata positivt om människor med utländsk bakgrund och de framgångar som finns med integrationen, för att på så sätt inte låta en minoritet av högerextrema sätta tonen.

– Det kräver mod att stå upp mot främlingsfientlighet, det kräver mod att stå upp mot splittring.

Med ett stegrande crescendo växte hans slutanförande till ett brandtal, om att sluta peka finger åt varandra från olika politiska flanker för att se till att alla elever oavsett bakgrund ska kunna känna sig som en del av det svenska samhället.

– För om signalen är att var tredje person inte känner sig hemma här kommer det gå åt h-vete med det här landet.

Vimlet i Visby blir modellen för kyrkans roll i demokratin

Enade i klädkod

Förutom Ardalan Shekarabis brandtal, som också drog ned en stor applåd, var det här ett seminarium som annars var en liten katt- och råtta-lek mellan migrationsminister Johan Forssell (M) och Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Annika Hirvonen.

Båda hade råkat matcha sitt klädval, men den som är insatt i migrationsdebatten vet mycket väl att det här är två personer som inte håller ihop. Det märktes också i samtalet. Även om de båda politikerna stod bredvid varandra vid samma bord valde de att rikta blicken mot publiken eller moderatorn Felicia Ferreira när de talade, och även om de ofta argumenterade mot varandra vände de sig sällan direkt till varandra och mötte varandras blick. 

Enkla svar

Johan Forssell drev en väldigt tydlig linje som handlade om hur Sverige misslyckats med integrationen, vilket till stor del byggde på att vi tagit emot för många asylsökande. När han backade bandet konstaterade han att en hel del misstag begåtts, inte minst i det offentliga samtalet.

– Komplexa och svåra frågor fick väldigt enkla svar, konstaterade ministern om hur debatten tidigare såg ut.

Invändningar om var alla nyanlända skulle bo eller jobba viftades ofta bort med käcka slagord.

– Bara vi tror på människan så kommer vi att lyckas, tog han som exempel på floskler som kunde flyga i debatten.

Han konstaterade också att tonen mot den som avvek mot en flyktingvänlig linje kunde vara hård, där han själv anklagades av en minister för att inte vara en människa då han år 2015 föreslog att gå över till temporära uppehållstillstånd.

Nu, menade Johan Forssell, är debatten mycket bättre där alla nyanser får ta plats.

Bara viljan finns 

Annika Hirvonen bet tillbaka och påpekade att visst lever okvädningsorden kvar, nyligen kallade exempelvis den moderate biståndsminister Benjamin Dousa miljöpartister för ”tomtar och troll”.

Hon menade också att visst går det att ta emot fler asylsökande, bara vi byter inställning. Kyrkorna och civilsamhället menade hon var bra exempel på att det går, bara man vill.

Men där krockade de båda, Johan Forssell (M) menade att volymer spelar roll, ju fler flyktingar som kommer, desto större utmaningar. 

– Om det bara handlar om en sängplats, då är det väl bara att slänga upp ett tält, menade Johan Forssell.

Han menade att migrationspolitiken måste vara mer genomtänkt än så, samt även ta hänsyn till hur man kan integrera människor. Både Annika Hirvonen och Ulrika Modéer, generalsekreterare på Röda korset, ville komplettera bilden genom att påminna hur många människor i världen som faktiskt är på flykt. 

Vackert möte

Almedalen pågår i Visby under en vecka mitt i sommaren, och det är de politiska utspelens högtidsstund. Men det är också en plats där politikerna kan komma nära vanliga medborgare på ett ovanligt sätt.

Det blev tydligt här, för när seminariet var slut passade ett gäng flyktingaktivister på att gå fram till migrationsminister Johan Forssell, uppklädda med budskapet ”För en human migrationspolitik”.

Ministern hade enkelt kunna avfärda dem och gå vidare till sällskap där folk klappade honom medhårs, men Johan Forssell valde att stanna, lyssna på vad de hade att säga och gav återigen sin syn på saken. Den här närheten till politikerna har flera gånger beskrivits som det vackraste med Almedalen, som här, där fyra djupt engagerade aktivister fick möjligheten att ta ett snack direkt med en ansvarig minister. 

Pastorn och ministern
oense om att sätta barn i fängelse