Ledare
Vimlet i Visby blir modellen för kyrkans roll i demokratin
Erik Helmerson: Domkyrkan tjänar som både torg och tillflykt
Demokrati under arbete: Donners plats, Visby, under Almedalsveckan.
Jessica Gow/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Almedalen är sig lik. Två kliv innanför Visby ringmur och du får löpa ett veritabelt gatlopp av slogans, i tisdagens solgass regnar de över dig från alla håll: Träning på recept! Ändrad momshantering! Tillsammans frigör vi Sveriges innovationskraft! En höger med hjärta! Ledarskap för en hållbar framtid! Noll är målet! (För vad? Oklart.)
Å ena sidan känns det som att risken för budskapsöverdos är hög. Å andra sidan: finns ens en sådan risk?
Det sägs att demokratin är i kris. Skräckinjagande siffror från Ungdomsbarometern i fjol visade att en av fem unga svenskar inte längre ser demokrati som det ”i alla lägen bästa systemet för att styra ett samhälle”. Från andra länder kommer bevis på att rösträtt och yttrandefrihet inte är så självklara och ohotade som vi trott.
I det perspektivet är Almedalens budskapsregn ett årligt styrkebesked: Visbyveckan är och förblir en manifestation av yttrandefrihet att vara stolta över, och tacksamma för.
Vårdklockans kyrka – gudstjänstlokalen med Sveriges vackraste utsikt?
Och mitt i den demokratiska byn finns kyrkan. Frälsningsarmén delar i Visby ut sitt Stridsrop där ledarrubriken är ”Tillsammans framåt med Jesus”. Dagen med flera har för tjugonde året sitt panelsamtalsprogram G som i Gud. På den nya scenen Körsbärsdalen står andlighet och kultur i centrum och på Vårdklockans kyrka – gudstjänstlokalen med Sveriges vackraste utsikt? – pågår en räcka samtal om existens, hållbarhet, framtidstro och bara tro.
Kyrkan tronar mitt i byn också bokstavligt. Visbys vackra domkyrka är visserligen värdlokal för ett par Almedalspunkter, men framför allt erbjuder den en kort stunds vila från grändernas trampande flippfloppar, entusiastiska röster och klickande scrolltummar.
”Rastplatser för ditt inre”, utlovar S:ta Marias pilgrimspark vid kyrkan. ”Den yttre vandringen är kort, men den inre oändlig.”
Kyrkan som både aktiv samhällsaktör och stillsam mötesplats för tro, gemenskap och eftertanke. Är detta inte en målande och hoppfull beskrivning av hennes uppgift även under de 51 veckor som inte försiggår i Almedalen?
