Min idol bjöd mig på läsk

När jag var femton år hade jag en idol. Han var skådespelare på Länsteatern i min hemstad. I mina ögon fanns det ingen som var större än han. Och han var inte bara skådis. Främst var han dansare. Och så sjöng han. Så fort han kom in på scenen briljerade han. Jag la varje praktikperiod jag hade på teatern. Och när jag inte hade praktik smög jag dit ändå, jag såg varje uppsättning minst tio gånger och skrev ner alla replikskiften i min kalender under tråkiga lektioner. Min idol var tio år äldre än jag och jag dagdrömde om att få bli som han. Det var ingen tonårsförälskelse, utan snarare än längtan efter att få bli lika bra som han. Att få briljera.