Kyrkan måste våga tala utan att göra politiken till evangelium

Det finns en tid att tala och en tid att tiga. Hur man väljer beror på om man agerar utifrån omsorg eller av rädsla. I alla fall om man får tro den svenskättade Washingtonbiskopen Mariann Edgar Budde, som nyligen meddelade att hon lämnar sin post.

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

När Budde predikade under den nationella gudstjänsten i Washington National Cathedral dagen efter Donald Trumps installation i januari 2025, valde hon att tala. Predikan handlade främst om enhet, men i slutet lade hon till en vädjan som hon riktade direkt till presidenten: Visa barmhärtighet mot migranter och hbtq-personer i USA.

Att vädja om barmhärtighet med människor i utsatta situationer är inte detsamma som att ta ställning för en specifik politik. Den distinktionen är viktig, inte minst för kyrkan.

Budde valde sina ord med omsorg och har senare sagt att hon ville uttrycka sig så tydligt och ödmjukt som möjligt, utan att sanningen i det hon ville säga skulle gå förlorad. Hon hade hoppats att orden skulle falla i god jord. Det gjorde de inte. Presidenten kallade henne ”en hårdför vänsterradikal Trumphatare” och ”så kallad biskop” och krävde en officiell ursäkt från henne. Någon sådan fick han inte. Budde har i intervjuer efteråt sagt att hon inte tänker be om ursäkt för att hon bett om barmhärtighet för andra.

I SVT:s Skavlan ett halvår senare höll hon ändå med om att vissa delar av det hon sa kan ha bidragit till den politiska polarisering som präglar USA:

”Men om jag måste hålla tillbaka så mycket att jag inte får göra misstag eller ha en annan åsikt – då upplever jag det som oförsonligt”, sa hon i tv-programmet och varnade för att det fria ordet tystnar om meningsmotståndare inte kan föra riktiga samtal.

När Dagen frågade henne om det ens går att vara en enande kraft i USA svarade hon att hon inte vet. Men tillade: ”Vi behöver ändra sättet som vi pratar med, och om, varandra”.

Det är lätt att känna igen sig. Även om skalan är en annan än i USA kan samtalen även här hemma ibland präglas av samma mönster: misstänklig­göranden, påklistrade etiketter och försök att vinna poäng, snarare än viljan att försöka förstå den andre. Den nyss avslutade valrörelsen gav exempel på det.

Men det svenska politiska samtalet måste rymma också något annat: politiker som lyssnar på varandra, kompromissar och samarbetar över gamla gränser. Inför den regeringsbildning som nu stundar kommer den förmågan att behövas.

Många har hyllat biskopen för modet att utmana makthavare. Men enligt henne är det ibland modigare att inte tala. Att avstå, för att i stället lyssna.

Det viktigaste är att veta varför man tiger. Ibland handlar det om omsorg om den man talar med, att man inte vill såra. Andra gånger väcker vissa ord en så stark reaktion att den överskuggar hela samtalet. Men det kanske inte är rätt skäl att tiga. Då kanske man i stället ska fundera på ordvalet och ge samtals­partnern tid att landa.

Det finns också en annan tystnad, som bottnar i rädsla. Rädslan att framstå som obekväm, att hamna utanför gemenskapen, att förlora en relation, status eller anseende. När sådana motiv styr handlar det kanske inte längre om en kärlek till nästan, utan om självbevarelse.

Att avgöra när man ska tala och när man ska lyssna är en del av modet. För kristna ledare är den urskiljningen särskilt viktig. Men det räcker inte. Frågan måste också vara vad man har att säga och varför. Ett kristet uppdrag kan aldrig reduceras till att spegla den enas eller andras politiska program.

Den episkopala kyrkan som Budde företräder är en av de mer progressiva i USA. Samfundet viger samkönade par och har en tydligt progressiv profil i flera teologiska och politiska frågor.

Budde har också själv tagit tydlig politisk ställning i frågor om bland annat vapenvåld och migrationspolitik. Det är relevant eftersom hennes predikan väckte frågan om var gränsen går mellan kyrkans profetiska uppdrag och partipolitiska ställningstaganden.

President Trump anklagade Budde efter hennes predikan för att ha dragit in ”sin kyrka i politiken på ett ovärdigt sätt”. Han invände också mot att hon inte nämnde brott begångna av papperslösa immigranter, när hon poängterade att majoriteten av dem inte är kriminella.

Kritikerna har en poäng när de invänder att kyrkliga företrädare bör vara försiktiga med partipolitiska markeringar. En församling måste kunna rymma människor med olika politiska uppfattningar. 

Samtidigt får kyrkan aldrig bli så rädd för att uppfattas som politisk att den undviker varje obekväm fråga. Då riskerar den att svika sitt uppdrag.

Lika viktigt är att inte ge den egna politiska övertygelsen evangeliets auktoritet. Den risken finns i alla politiska riktningar. Att utmana makten är inte automatiskt profetiskt, lika lite som det automatiskt är fel att hålla med den. Det kristna uppdraget är svårare än så.

Det går därför att uppskatta Buddes vädjan om barmhärtighet mot nästan utan att dela hennes teologi eller alla hennes politiska slutsatser. Att värna människors värdighet och utsatthet måste kunna förenas med ett öppet samtal om sakfrågorna – också när kristna kommer fram till olika slutsatser.

Förra veckan meddelade biskopen att hon avsäger sig ämbetet, en post hon haft i Washington DC sedan 2011. Processen att utse en efterträdare beräknas ta två år och ska vara klar i juni 2028. Då planerar Budde att flytta tillbaka till Minnesota, för att komma nära familj och barnbarn.

Erik Helmerson: JD Vance – en katolsk maktman med två oförenliga ansikten

Beskedet att den 66-åriga biskopen avgår kanske inte tas emot lika vemodigt av alla, skämtar hon i en intervju med Religion News Service efter att nyheten tillkännagivits. ”Jag tror att det finns några som tänker: ’Jaha, då var det ordnat’.” Men hon tror samtidigt att många av hennes anhängare, som öppet visat henne sitt stöd, kommer känna sorg över att hon lämnar.

I en tid då offentliga samtal utmärks av hårda ord och växande misstro behövs människor som vågar stå för sin övertygelse utan att göra motparten till fiende, och som när det behövs väljer att lyssna med ödmjukhet. Det gäller inte minst kyrkan.

Ytterst gäller frågan oss alla: tiger jag av omsorg eller av rädsla? Och när jag väl öppnar munnen – talar jag då även med dem jag är oense med, eller talar jag bara om dem?

Esther Flores Sedman: Att lära sig
tygla sin tunga i valrörelsen