Säg ”Vietnam” till någon född på 1940- eller 1950-talen och sannolikheten är stor att en liten röd stjärna glimmar till i personens öga.
Det är svårt för den som inte var med att förstå hur centralt motståndet mot Vietnamkriget, samlat i det som kallades FNL-rörelsen, var för inte minst ungas politiska uppvaknande i västvärlden.
En av rörelsens höjdpunkter i Sverige var fackeltåget genom Stockholm den 21 februari 1968 när dåvarande utbildningsminister Olof Palme, sedermera socialdemokratisk ikon, tågade sida vid sida med Nguyen Tho Chan, det kommunistiska Nordvietnams Moskvaambassadör.
Vi vet vad som hände. Nordvietnam vann kriget. Den 30 april 1975 har de sista amerikanerna lämnat Sydvietnams huvudstad Saigon – de ikoniska bilderna med smattrande helikoptrar som lyfter – och det kommunistiska Nordvietnams styrkor marscherar in.
Men likt många andra verklighetssagor fick denna inget lyckligt slut. För att citera SVT: ”Upp till 1,5 miljoner sydvietnameser sattes i ’uppfostringsläger’, cirka 160 000 ska ha dött i lägren. Många misshandlades och torterades. FN räknar dessutom med mellan 200 000 och 400 000 döda båtflyktingar.”
Än i dag, 50 år efter Vietnamkrigets slut, är landet en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer. Organisationen Human Rights Watch formulerar det så här: ”Det styrande kommunistpartiet behåller sitt monopol på den politiska makten och tillåter inga utmaningar om ledarskapet.” Amnesty berättar om förtryck av dissidenter, tortyr och slumpmässiga gripanden.
Har den västliga Vietnamrörelsen alls någon moralisk skuld i vad som hände? Jag skulle säga ja. Demokratiers naivitet är auktoritära regimers favoriträtt.
Det finns inga skäl att tro att grymheterna den 7 oktober var tillfälligheternas verk.
Jag tänker ofta på Vietnamrörelsen, och på diktaturen och förtrycket som följde kriget, när jag ser dagens Palestinaaktivister. Femtio år framåt lär motståndet mot krigföringen i Gaza ihågkommas som det som väckte politiskt engagemang hos mängder av unga i väst. Men vad skulle hända om Hamas ”vann” kriget, om organisationen likt FNL lyckades besegra den på pappret militärt och tekniskt överlägsna motståndaren? Eller om de bara trots kriget lyckades bibehålla och öka sin makt i regionen?
Vi har redan en del av svaret, och det skrivs ”7 oktober 2023”. Det hat, den sadistiska grymhet, som Hamas släppte ut över civila israeler för tre år sedan är skräckinjagande och väldokumenterat. Det diskuteras intensivt huruvida Israel begått folkmord i Gaza, och den diskussionen är mycket viktig. Men i december i fjol slog Amnesty i en rapport fast att Hamas och andra väpnade palestinska grupper med attacken den 7 oktober begått brott mot mänskligheten, ”inklusive mord och tortyr”.
I slutet av maj kom en annan rapport, från israeliska Civil Commission som i två år utrett, dokumenterat och systematiserat uppgifterna från 7 oktober-attacken. Rapporten beskrev 13 olika typer av sexuellt eller könsbaserat våld som Hamas utsatte människor för i samband med anfallet. Bland annat begicks våldtäkter, sexuell förnedring, sexuellt våld inför familjemedlemmar och övergrepp som filmades och lades ut på sociala medier.
Det är djupt tragiskt om dagens politiska aktivister begår samma misstag som en gång Vietnamrörelsen. Precis som då består aktivisterna av flera olika grupper. Det finns de som gör allt för att relativisera terrorn – som den anställde, skatteavlönade man på Länsstyrelsen i Stockholm som i fjol skrev en debattartikel med rubriken ”Till försvar för Hamas”.
Det finns de som grips av kampen och tycker att ändamålen helgar medlen och/eller att Israel oavsett är värre. Och det finns, förstås, en stor skara som i första hand vänder sig mot krigföringen i Gaza men ändå tar avstånd från all terror och menar att Israel har all rätt att existera i säkerhet som suverän judisk stat jämte en palestinsk.
Februari 1968. Dåvarande utbildningsminister Olof Palme (S) demonstrerar mot USA i Stockholm med den nordvietnamesiska ambassadören i Moskva Nguyen Tho ChyanPressens Bild/TT
Fallet Vietnam visar livsfaran när en solidaritetsrörelse mitt ibland alla klatschiga slagord glömmer, eller låtsas glömma, att ropa på demokrati. Hamas är en djupt antidemokratisk, våldsbejakande, islamistisk organisation. Den stöttas främst av terrorregimen i Iran. I sin doktrin slår rörelsen fast att ”Palestinas … heliga kristna platser exklusivt tillhör det palestinska folket och det arabiska och muslimska Ummah” (den globala gemenskapen av muslimer).
Hamas har hållit Gaza i ett strupgrepp ända sedan man vann det senaste (!) valet 2006. Rörelsens våldslust drabbar inte bara israeler. Amnesty har slagit fast att den på Gaza gör sig skyldig till godtyckliga avrättningar, tortyr, gripande av fredliga demonstranter och olika former av förtryck av kvinnor. Hamas gömmer också regelbundet militära mål bland civila.
Ingenting tyder på att islamisterna skulle acceptera existensen av en judisk stat i regionen. Ytterst lite på att en rörelse som Hamas skulle röra sig mot någon form av demokrati med yttrandefrihet, religionsfrihet och rättigheter för kvinnor. Om detta borde dagens Palestinaaktivister vara medvetna. Det är mycket vanskligt att tala om ett fritt Palestina utan att samtidigt påminna om vikten av ett demokratiskt Palestina – och ett Israel med full rätt att existera.
Den judiska statens rätt ifrågasattes än en gång så sent som i helgen, då det gröna brittiska partiet på sin kongress antog en resolution om att Israel skulle ersättas av en enda, palestinsk stat.
På motsvarande sätt har Israels vänner en plikt att protestera när den nuvarande regimen för landet längre bort från demokrati, när olagliga bosättningar slås upp på palestinsk mark, när palestinska civila utsätts för lidande och när Israels styrkor anklagas för att inte följa krigets lagar.
Det finns inga skäl att tro att grymheterna den 7 oktober var tillfälligheternas verk. Om något kan man se dem som en iscensättning av Hamas programförklaring, av det öde organisationen vill ska bli hela Israels.
Det är härligt att förenas i kamp, att stå eniga under smattrande fanor och tro att man faktiskt kan göra skillnad. Men lite ansvar måste man utkräva också av en aktivist: Vad är det för lösning på konflikten ni vill se? Vilka krav ställer ni på den sida ni stöttar? Vad gör ni för att se till att inte er revolution, precis som revolutioner brukar, urartar i ännu mer förtryck, ännu mer våld?
Tycker du att den kristna rösten
i samhällsdebatten är viktig? Hjälp oss att nå längre genom att swisha
en valfri summa till DagenVision.
Swish 123 427 57 07 – märk din gåva med Vision.
Vill du veta mer om DagenVision?
