Debatt | antisemitism

Judehat måste bli stigmatiserat igen

Den takt och den kraft med vilken judehatet har eskalerat är häpnadsväckande, skriver Alice Teodorescu Måwe, KD.

Minnesmanifestation för 7 oktober-attacken. Infälld bild på debattören Alice Teodorescu Måwe.
Utgångspunkten för all utbildning om Förintelsen måste bli att densamma är värd sitt namn endast om den leder till insikter om judehatet såväl då som nu, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Publicerad Senast uppdaterad

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Tre år efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 fortsätter antisemiter att flytta gränser och arbeta för att judehat i form av antisionism ska uppfattas som icke-stigmatiserat i Sverige och Europa. Den ödesdigra situationen förpliktigar oss att minnas offren för den värsta pogromen sedan Förintelsen – och agera mer resolut i den för vår demokrati och civilisation helt avgörande värderingsstrid som angår oss alla.

Det är tre år sedan Hamas terrorister tog sig över gränsen till Israel och mördade omkring 1200 människor; i hem, på vägar och på musikfestivalen Nova. Kvinnor utsattes för obeskrivbart avhumaniserande former av sexuellt våld. Barn mördades framför sina föräldrar, och föräldrar mördades framför sina barn, under den dödligaste pogromen mot judar sedan Förintelsen. 251 människor fördes bort som gisslan till Gaza.

Tre år efter Hamas terrorattack har vi alla ett än större ansvar än tidigare att minnas offren, med hjälp av minnet genomskåda den salongsfähiga antisionismen och med medmänskligt civilkurage åter göra judehatet till något stigmatiserat.



Terrorattacken förändrade under några timmar livet för tiotusentals personer. Samtidigt innebar pogromen startskottet för en tsunami av eskalerande antisemitism som få nog kunde föreställa sig där och då. Att jublande folkmassor – i Gaza, och i Europa – firade massakern redan innan dess offer hade hunnit begravas gav förvisso en illabådande förvarning. Likväl är den takt och den kraft med vilken judehatet, parallellt med Israels försvarskrig i Gaza, har eskalerat häpnadsväckande.

Synagogor och judiska skolor behöver i dag konstant polisbevakning. Medlemmarna av vår judiska minoritet döljer sina identiteter och sina judiska symboler. De tvingas gå omvägar, eller stanna hemma, på grund av de konstanta och högljudda demonstrationer som alltmer ogenerat ömsom utsätter dem för medeltidens mörkaste antisemitiska troper, ömsom avkräver dem kollektivt ansvar för Israels regerings agerande i Mellanöstern.

För var och en som står ut med att titta på, eller är beredd att lyssna till den judiska minoritetens vittnesbörd, står det klart att en stor och växande andel av Sveriges judar inte längre kan se en framtid i vårt land.

Att den nyss avslutade svenska valrörelsen befläckades av fler antisemitiska föreställningar än tidigare, i synnerhet bland Vänsterpartiets kandidater, är därmed inte förvånande. Den konstanta demoniseringen av Israel sker inte i ett vakuum i de så kallade pro-palestinska manifestationerna, utan påverkar i högsta grad våra val och våra demokratiers viktigaste beslutsrum.

Så sent som i söndags beslutade Miljöpartiets brittiska systerparti på sin höstkongress att sionism – alltså den legitima kampen för det judiska folkets rätt till ett hemland och en stat som försvarar deras liv – ska behandlas som ”andra former av rasism”.

Det brittiska Miljöpartiets beslut är blott toppen av det isberg av så kallade antisionistiska föreställningar som är vår tids mest framträdande antisemitism. Det handlar naturligtvis inte om att kritik av Israels regering, som i likhet med alla andra regeringar kan och emellanåt ska kritiseras, skulle vara illegitim. Det handlar om det sluga narrativ, som med utgångspunkt i och med inspiration från sovjetisk propaganda, bedömer Israel enligt måttstockar som inte tillämpas på några andra demokratiska stater, liksom håller judar världen över ansvariga för denna stats agerande – det vill säga typexemplen på antisemitism enligt IHRA-definitionen*.

Genom idogt arbete från Israels fiender, i kombination med omdömeslös vidarebefordring av Hamas-propaganda från Gaza, har denna form av antisemitism vunnit mer mark än vad Hamas och dess apologeter kunde drömma om. Bland andra Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet visar i forskning från i somras hur grova antisemitiska påståenden av många i dag uppfattas som rumsrena om ordet ”jude” byts ut mot ordet ”sionist”.

Att bemöta den antisemitiska hatstormen i dess nya språkdräkt kräver långt mer än vi hittills har gjort – på alla nivåer. Lagstiftaren bör snarast ge tydligare direktiv till Polismyndigheten om hur dagens olagliga hets och hat mot judar i demonstrationer bör beivras, liksom skyndsamt uppdatera Forum för levande historias uppdrag mot bakgrund av dagens mest framträdande former av antisemitism. Utgångspunkten för all utbildning om Förintelsen måste bli att densamma är värd sitt namn endast om den leder till insikter om judehatet såväl då som nu.

Samtidigt förblir kampen mot antisemitismen allas vårt såväl gemensamma som enskilda ansvar. Uppmaningen i den judiska traditionen, ”zachor”, handlar om att bevara minnet av det förgångna för att låta detsamma forma våra handlingar i nuet. Att vara en ”mensch” innebär att vara en människa som gör det rätta, även när det kostar. Tre år efter Hamas terrorattack har vi alla ett än större ansvar än tidigare att minnas offren, med hjälp av minnet genomskåda den salongsfähiga antisionismen och med medmänskligt civilkurage åter göra judehatet till något stigmatiserat.

*IHRA-definitionen är en internationellt vedertagen arbetsdefinition av antisemitism som antogs av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) den 26 maj 2016.