David Davage är en teolog som vi behöver, men inte har förtjänat

Där vinden vilar – om Anden och skapelsen

• Författare: David Davage

• Förlag: Spricka (260 sidor)

• Genre: Teologi

I David Davages nya bok står den helige Anden i centrum. Dagens recensent Tobias Hadin är imponerad av hur författaren lyckas överbrygga teologiska spänningar.

Att tala om Anden är som att försöka fånga vinden med sina händer, tänker jag ofta när jag förberett bibelstudier eller grundkurser i kristen tro. Det är inte bara en from lek med ord – Ande och vind är detsamma på hebreiska – utan verkligen min erfarenhet.

Vilken tur då att David Davage återvänt till sitt populärteologiska författarskap och erbjuder hjälp. Eller ja, hans mål är inte att närma sig Anden teoretiskt, som ett teologiskt studieobjekt man ”förstår” och sedan kan bocka av. I stället vill han ”göra det bekanta främmande så att det kan erfaras på nytt”. Detta eftersom det i bibeltexterna ”är som att läsaren möts av ett slags koncentrat av något större. En tillfällig skymt av en verklighet som annars bara kan anas.” Boken vill ”ge den troende förutsättningar att igenkänna Andens verk, inte bara i Bibeln utan också i sin samtid.” Det är ingen dålig ambition, och, spoiler alert, boken är inte heller dålig.

Men jag ville nästan att den skulle vara det, då det börjar bli tjatigt att hylla böcker från Spricka förlag. Men i Davage finner kyrkan i Sverige en teolog som vi behöver, men inte har förtjänat. Ofta är kyrkan dålig på att hålla ihop teologiska spänningar, men Davage förenar djup fromhet och intellektuell hederlighet med ett brinnande akademiskt intresse och ett modigt utforskande. Allt med ett språk som är tillgängligt men samtidigt erbjuder tuggmotstånd. Jag är djupt avundsjuk … eller jag menar imponerad.

För att utforska vem den helige Anden är tar boken fasta på ett antal bibliska motiv, såsom Templet, Vinden och Kampen. Läsaren förs på upptäcktsfärd genom framför allt Gamla testamentets texter, och vi serveras inte en färdiga svar, utan får vara med och samla ingredienser och tillreda en måltid från grunden. En god pedagogik, men hade inledningskapitlet gett oss något mer av en bild av vad för måltid som ska tillagas hade det gjort de längre, ja rent nördiga, partierna lättare att ta sig igenom. 

Han får 2,8 miljoner kronor för att forska om hur Psaltaren presenteras

Jag vet inte om det beror på feghet eller utrymmesbrist men när vi efter ett gediget förarbete ska få smaka resultatet så får läsaren mest en liten smakbit, som visserligen smakar bra, men inte kan ersätta den hela måltid vi trott vi förberett. När Davage ska dra ut de praktiska konsekvenserna av sitt exegetiska arbete, blir han alltför vag för att ge praktisk vägledning. Slutsatserna låter mer som valplakat i stil med ”Vi vill ha en bra skola”, vilket ju alla partier kan skriva under på, men samtidigt därför utgör en dålig vägledning i vad man ska välja. Men detta handlar mer om att Davage haft en alltför hungrig ambition och utlovat mer än vad som serveras, inte en brist i bokens själva innehåll. För det läsaren faktiskt bjuds på är både vällagat och välsmakande!

Davage närmar sig som sagt bibeltexten genom ett antal motiv, om vi gör detsamma med hans bok finner vi att det är kreativitet samt bibelsyn som är bärande motiv. Han rör sig obehindrat genom den historisk-kritiska forskningen och visar hur detta inte behöver röra sig om minerad mark för den som vill vara bibeltrogen. Davage är trygg i att med stor vördnad närma sig bibelordet, utan att blunda för det skav som texterna kan utgöra om man vågar ta dem på allvar. Som i sina tidigare böcker visar han han att hålla Skriften högt ibland betyder att läsa den ifrågasättande, allt annat vore nämligen att sluta vara bibeltrogen, för Skriften rymmer även de djupaste tvivel, inte bara som en tillåtande attityd, utan som förespråkad andlig praktik.

David låter interna spänningar synas utan att bortförklara dem, och visar att om vi inte slipar bort dem kan de ”utgöra en utgångspunkt för ett formande som går bortom kunskap och rör sig mot vishet.” Utläggandet av Skriften får ”inte reduceras till ett blottläggande och tillämpande av statiska budskap; ”i stället ska den vara ”en kreativ process som sker i gemenskap över tid, en process som igenkänner att en omistlig del av Skriften är att den är formad i dialog med sin samtid, men traderad för att den ansetts ha fortsatt relevans bortom den!”

Jag hinner knappt börja tugga på den där kärnfulla meningen innan den bästa sammanfattningen av Davages serveras som en efterrätt: ”Att tala om Anden kan därför aldrig sluta med att vi talar om Anden. Här finns alltid en inbjudan. Det är så Gud verkar, och kanske är det någonstans här vi anar varför konsten är så viktig. Poesi är inte utsmyckning. Metaforer är inte något som ska tolkas och skrivas om till konkreta utsagor. De är bärare av Andens kreativitet och gör oss till medskapare, inte åskådare.”

Mic drop.

Eller som vi säger i kyrkan: Amen.