Erik Helmerson synar den kollektiva dumheten i koncentrerad form

Vänsterns värsta år

• Författare: Erik Helmerson

• Förlag: Fri tanke (212 sidor)

• Genre: Sakprosa

I sin nya bok beskriver Erik Helmerson woke-kulturen och vad som följde i dess spår. Robert Tjernberg tycker att Helmerson är som bäst när han  "visar hur en vänster som slutade kritisera sina egna dårskaper öppnade dörren för en aggressiv höger".

Erik Helmersons bok Vänsterns värsta år, kommer just när Vänsterpartiet tycks ha gått segrande i svenska riksdagsvalet. 

Just därför behövs den. Helmerson påminner om hur en stor del av svenska vänstern lät sig dras med när idéer, slagord och konflikter importerades hit från framför allt USA på 2010-talet och framåt. 

Det var vänstern som tog emot idéerna med öppna armar, även om många på den kanten nu gärna vill lägga perioden bakom sig. 

Som när Black Lives Matter-rörelsen – formad i en specifik amerikansk kontext, med inte minst polisvåld mot svarta amerikaner som fond – behandlades som något inför vilket även svenska institutioner och myndigheter borde böja sig. Som när bibliotek rensade ut Tintin i kampen mot rasism. Eller när vita medelålders män betraktades som maktfullkomliga och föraktliga, oavsett vilka de faktiskt var.

Det gavs sällan utrymme att fråga om Nisse på varvet verkligen hade mer makt än aktivisten med rätt åsikter enligt det nya moraliska modets tycke och smak.

Helmerson gör en ädel gärning när han försöker ringa in ordet ”woke”. Ger en snabbkurs i dess historia och visar hur begreppet kan betyda allt från politisk medvetenhet om orättvisa strukturer till identitetspolitisk renlärighet – det vill säga vem som uttrycker sig korrekt inom uppsatta tolkningsramar. 

Högern använder nu ordet som skällsord för allt den ogillar. Vänstern förminskar gärna dess betydelse. 

Men Helmersons essä visar hur woke faktiskt kunde få verkliga konsekvenser: drev, avståndstaganden, ”trygga” rum där bara människor med rätt identitet fick vistas, trigger warnings och krav på rätt språk framför fria tankar. Det var en tid när goda avsikter fick ersätta prövning, proportioner och självkritik.

Här är Helmerson som starkast. Han frågar vem som fattar besluten, hur många som faktiskt är kränkta och varför den mest högljudda reaktionen ska väga tyngst. Han visar också hur en vänster som slutade kritisera sina egna dårskaper öppnade dörren för en aggressiv höger.

Men essän har svagheter. Woke blir ett elastiskt samlingsnamn för allt från Black Lives Matter och kulturell appropriering till transdebatt, medieaktivism och universitetskonflikter. Helmerson visar många absurda exempel, men undersöker inte alltid hur representativa de är. Som polemisk essä fungerar det utmärkt. Som historia, mer osäkert.

Han är klart bättre på att beskriva wokevänsterns överdrifter än att pröva dess bästa argument. Strukturell rasism, diskriminering och kulturell makt reduceras ibland till sina mest pinsamma företrädare. Det gör framställningen underhållande, men är den helt rättvis?

Mellan raderna läser jag också essän som en uppgörelse med författarens egen medievärld. Helmerson var länge ledarskribent på DN, en tidning som från antagonister ansetts hålla just woke under armarna. Hur mycket bidrog han själv till tidsandan han beskriver? Boken besvarar inte riktigt frågan. Men den kan läsas som ett offentligt bokslut: korten på bordet och blicken riktad framåt.

Det viktigaste som saknas är, trots allt, en tydligare definition. Vad är woke egentligen? Och vad kallas mekanismer när de uppstår på högerkanten?

Dagen står tryggt fast i vår hållning som partipolitiskt obunden

Här finns bokens mest uppenbara förbisedda samtalspartner: Teologen Dietrich Bonhoeffer. I texten Om dumheten beskriver han hur människor i starka kollektiv kan överlåta sitt omdöme åt slagord, rörelser och ledare. Dumhet är med Bonhoeffer inte brist på intelligens, utan förlust av självständigt tänkande. Den kan uppträda i godhetens kläder. Och därför bli farligare än ren ondska.

Är det woke han beskriver?

Det är också så jag uppfattar Helmersons egentliga ämne: människans benägenhet att bli dum tillsammans med andra, när godhetssignalering inom den egna gruppen trumfar verklighet, proportioner och ansvar.

Nästa wokevarelse slumrar kanske, men kommer att vakna. Den bryr sig inte om den får fäste till höger eller vänster.

Det enda den behöver – och det är också Helmersons varning – är vår dumma, kollektiva ”godhet”.

Erik Helmerson är ledarskribent på Dagen. Därför recenseras hans bok av Robert Tjernberg, digital utvecklingsredaktör på Kyrkans tidning.