”Jag börjar längta efter en eldfängd appell, en maning till handling”

Bokrecension

• Titel: Älska är att släppa taget
• Författare: John Sjögren
• Förlag: Spricka (146 sidor)
• Genre: Teologisk essä

I sin nya bok Älska är att släppa taget skriver John Sjögren om föräldraskap utifrån Bibeln och andra litterära källor. Dagens recensent Martin Ånestrand njuter av en ”särpräglad mix av reflekterande kulturessä och teologi”, men saknar glöd och passion. 

Jag sitter i majsolen och läser kulturskribenten och Signum-poddaren John Sjögrens nya bok om barn och föräldraskap. Den är välstrukturerad. Första kapitlet ”Ta min hand” handlar om att ha en far. Sista kapitlet ”Släpp min hand” om att låta barnet frigöra sig. Jag tänker direkt på mina egna barn som håller mig i handen – och vad jag kände när de blev äldre och vi slutade hålla varandra i handen. Saknad, mognad, stolthet …? Kanske hänger det ihop med bokens titel: Älska är att släppa taget. Att älska är att befria, inte behärska och kontrollera.

Första kapitlets namn rymmer också en uppmaning från författare till läsare: Ta min hand och följ med genom min värld av förunderliga kopplingar och sammanträffanden! John Sjögrens starkaste sida är att se paralleller mellan Bibelns brokiga berättelser och annan litteratur, vare sig det är från Dostojevskij, Astrid Lindgren eller Bruce Springsteen. Han hittar också samband till det mänskliga livets basala upplevelser, moderskapets vedermödor, dödens realitet. Ja, han tycks vilja gnugga fram en bild av Guds handlande med oss ur erfarenheterna av mänskliga grundrelationer, sett genom litteraturens temperament, såsom Emile Zola menade. 

I sina bästa stunder är boken en organisk och särpräglad mix av reflekterande kulturessä och teologi. Sjögren beskriver hur vår jagkänsla föds i mötet med förälderns blick, och hur våra föräldrars död alltid innebär en kris då ”blicken i vilken vi blivit till för alltid har försvunnit”. Han resonerar träffsäkert om skiljelinjen mellan kultur och civilisation. Bibelns feminint kodade underskikt skildras dessutom skarpsynt; eftersom brunnen är en metafor för det kvinnliga kan Bibelns många brunnar läsas som ”den manligt präglade textens (…) sökande efter de feminina källorna”.

Exemplen indikerar att boken uppfyller sitt något högstämda ärende: att ”återuppta litteraturens och kulturens samtal med det bibliska”. Behovet är stort av fördjupande samtal om kultur och tro, om Bibelns berättelser och livets. Därför blir jag upprymd av detta projekt och önskar fler liknande ansatser. Det finns nämligen andra perspektiv än Sjögrens som kan berika samtalet. Han rör sig hemtamt i det psykologiserande och det person-etiska. En analys som också skulle dra in maktförhållanden i historia och samhälle (helt frånvarande i boken) kunde givetvis bredda förståelsen både av teologins djup och varför våra liv är som de är. 

Ibland blir författaren lite för glad i sin beläsenhet och i sina många kopplingar. På några ställen tynger uppradningen av tänkare, speciellt när de endast knyter anekdotiskt till ämnet och kommer in i resonemanget från sidan, som ett hugskott. Det resulterar i några tröttsamma upprepningar och framställningen tappar både fart och tydligt mål.

Men vilken levande dialog boken inbjuder till! Jag får för mig att jag är Dante som leds vid handen av Vergilius liksom i verket Den gudomliga komedin. Jag leds förbi tablå efter tablå i den gudomliga och väldigt mänskliga komedin som utgörs av livets många krumbukter. Tablåerna från bibel, litteratur och liv är stundom förskräckande, men även försonande. Min Vergilius (Sjögren) kan vara lite förnumstig när han lärt förklarar sakernas tillstånd. Han kan också vara distanserad, som att inget riktigt angår honom. Jag börjar längta efter en eldfängd appell, en maning till handling, ett ställningstagande. Var är passionen? Känslorna? Var är John Sjögren? 

Han skriver med akademisk distans trots att texten inte är akademisk och därmed inte kräver distans. Då uppstår en konstruerad känsla, som på teater eller konstutställning, fastän boken anknyter till allas våra konkreta liv. Jag börjar undra om jag vill komma nära livet eller konsten. Vill jag närma mig verklighetens brutalitet och skönhet, genom konstens temperament såsom ovan nämnt? Eller vill jag förlora mig i konstens intrikata väv, skärskåda den i sig utan direkta öppningar mot mitt livs bråddjup?

För att ”älska” denna infallsrika, perspektivgivande och bildande bok behöver läsaren nog släppa författarens hand i rätt läge och bemyndigas till eget sökande efter meningen med dessa livets, Bibelns och konstens underbara samband.

John Sjögren skrev trilogi om glädje mitt i smärtan av barnlöshet