Jag läser boken i ett svep – och gråter flera gånger

Berättelsen om Bataclan-rättegången är ett mästerverk

I senaste Kulturpanelen tipsade jag om den franska författaren Emmanuel Carrère och hans Himmelriket. Nu har jag läst ytterligare en bok av honom och den var, om möjligt, ännu bättre.

Under tio månader rapporterade Emmanuel Carrère för franska L’Obs från V13-rättegången. Den som handlade om terrordåden i Paris fredagen den 13 november 2015 då jihadister slog till mot uteserveringar, konsertlokalen Bataclan och fotbollsarenan Stade de France och dödade 131 människor.

Carrères krönikor lade grunden för boken V13 (Fern Press). På ett inkännande och språkligt oklanderligt sätt återger han såväl offrens som de överlevandes berättelser. Han försöker också förstå förövarna – vad som drev dem, och vad som gjorde att några av dem, i sista stund, avstod från att utföra de attacker som de hade planerat. Carrère är klarsynt, passionerad, närvarande. Boken är en bladvändare, full av cliffhangers men ändå fri från sensationslystnad. Den skulle kunna beskrivas som en studie i (o)mänskligt beteende. Och som ett mästerverk!

Berörande om en mammas självmord

När Expressens kulturchef Victor Malm i våras recenserade En inre angelägenhet av Kristian Fredén orsakade det kritikerdebatt. Malm skrev nämligen att boken hade fått honom att gråta och sådant ska man tydligen inte berätta om man är kritiker. Men det måste man väl få göra? Man läser ju med hela sig! Dessutom förstår jag inte hur någon skulle kunna läsa En inre angelägenhet utan att röras till tårar. 

Kristian Fredén, bibliotekarie och redaktör hos Svenska Akademien, berättar i den här självbiografiska romanen om sin familj – bland annat om att växa upp i skuggan av släktens gigant: ärkebiskopen Nathan Söderblom.

Men framför allt skriver han om sin mamma och hennes självmord. Insprängda mellan barndomsanekdoter finns ensamma rader från hennes avskedsbrev. Greppet skulle kunna uppfattas som effektsökeri, men i Fredéns osentimentala och samtidigt ömsinta gestaltning fungerar det utmärkt.

Jag läser En inre angelägenhet i ett svep – och gråter flera gånger.

Dessutom …

… vill jag slå ett slag för att gå med i en bokklubb. Sedan i höstas ingår jag i en grupp som träffas en gång i månaden för att diskutera boken vi läst – nu senast Fars rygg av Niels Fredrik Dahl. Alla i gruppen är kvinnor, men den kyrkliga bredden är stor: från Katolska kyrkan till Livets ord. Det blir alltid spännande samtal!