Kultur | Bokrecension

Överflöd av modernt kyrkligt lingo i bok om livets svårigheter

Martin Ånestrand har läst ”Avgrundsteologi” av Helena Carlberg

”Vi lever alla nära avgrunden, menar Carlberg. Den som tar det på allvar kan nå en resonansbotten där hopp och handlingskraft spirar.”
Publicerad

Avgrundsteologi

  • Författare: Helena Carlberg

  • Förlag: Verbum (157 sidor)

  • Genre: Teologi

Helena Carlberg är präst i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm. Avgrundsteologi växte fram ur hennes predikoarbete och ur möten med människor i deras svåraste stunder. Boken tog sedan form under studier i Chicago. Hur kan vi hantera orättvisor, krig, klimathot och annat som skakar tillvaron, frågar hon. Boken har två delar – en om fem verktyg för att möta avgrunden, och en om predikan, och den vill nå både predikanter och andra läsare.

Vi lever alla nära avgrunden, menar Carlberg. Den som tar det på allvar kan nå en resonansbotten där hopp och handlingskraft spirar. Boken har många goda insikter, och huvudbudskapet har min fulla sympati: att stå nära avgrunden utan att stanna i den kan göra oss mer mänskliga och inkännande. Tro är den tillit som väcks i livets tjocka dimma, och närheten till avgrunden kan ge ”längtan efter samhörighet och vilja att ta ansvar för det gemensamma goda”.

I bästa fall lyser kalejdoskopet upp världen, i annat fall blir det rörigt.

Allt är välformulerat men med ett visst överflöd av modernt kyrkligt lingo. Särskilt första delen rör sig i tvära kast. Bilder, egna erfarenheter, exempelberättelser och bibelcitat ligger sida vid sida, och läsaren får i hög grad själv skapa den röda tråden. Resultatet blir ett kalejdoskop, en smått impressionistisk, möjligen konstnärlig text. Kanske finns sådana ambitioner. I bästa fall lyser kalejdoskopet upp världen, i annat fall blir det rörigt.

Andra delen är mer handfast och egen. Den ger predikanter goda strategier för att söka avgrunden som kontext och namnge den, så att den dras fram i ljuset och frigör mod. En av bokens bästa poänger är att evangeliet alltid bär på en vändpunkt, från död till liv, från mörker till ljus. Den oväntade vändningen präglar allt berättande, och predikan kan ta vara på den dramaturgiska rörelse som gestaltar hopp och öppnar hjärtan.

Den mer allmänt hållna första delen tycks ha tillkommit efter predikostrategierna. Kanske hade läsaren fått bättre grepp om kalejdoskopet om delarna bytt plats.