Romantiska robotar och vittnesmål om döden

Gränsen mellan människa och maskin luckras upp

I oktober tillkännagavs vilka som blivit nominerade till Augustpriset. Jag hade hoppats på Nils Håkansons Bandy Futura, tycker att den borde varit självskriven – men det tyckte inte juryn. Däremot gläds jag åt att de nominerat Ingela Strandbergs diktsamling Under sjöarna och Klas Östergrens Inkokt ruda. 

Den senare handlar om något så tråkigt som AI, men är skriven på ett väldigt kul sätt. Östergren lyckas skapa ett intensivt kammarspel mellan Beatrice och William (som har separerat men som nu ska äta inkokt ruda ihop) och roboten Robin (en ”Extended Romantic Performer” som Beatrice provkör för jobbets räkning). På få sidor, och med stor stilistisk elegans skriver Östergren fram ett absurt, men ändå trovärdigt framtidsscenario där gränserna mellan människa och maskin har luckrats upp. Invävt mellan raderna finns de stora frågorna om språket, själen och kärleken.

Labyrintisk om minnet

En annan mästare är bulgariske Georgi Gospodinov. Jag har tipsat om honom och hans Tidstillflykt tidigare och nu är han aktuell på svenska med Vemodets fysik. ”Romanen är ingen arier” står det tidigt i boken, och det kan sägas känneteckna denna labyrintiska berättelse. Den är uppbyggd av fragment, men handlar i grunden om minnet, om en Minotaurus som egentligen är ett övergivet barn och som kan ta sig in i andra människors förflutna. Låter det krångligt? Lite krångligt är det, men också helt underbart. 

Ett kollage av dödsberättelser

När Axel Burénius var 18 år förlorade han sin bror i en bilolycka. Som författare har han bearbetat händelsen i debutromanen Dödsängel och nu i nyutkomna Rekviem. Där har han inspirerats av sin idol – Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj – som han skrev sin avhandling i ryska om, och som är känd för sin intervjulitteratur. Burénius gör något liknande när han intervjuar människor som förlorat en nära anhörig och väver samman deras berättelser med essäliknande partier om den obevekliga död som väntar oss alla. Det är mycket välgjort och djupt berörande. 

Dessutom …

… har läsningen den här månaden ackompanjerats av Tomas Andersson Wijs nya album ”Täta ditt liv så det klarar en storm”. Det fångar perfekt böckernas – och höstens – vemodiga stämningar.