I Norge föreslås en höjning av veckogränsen för abort, från vecka 12 till 18 (som i Sverige). Dock varnar professionen för att förändringarna kommer öka de könsselektiva aborterna eftersom man före dess kommer hinna ta reda på barnets kön. Den debatten är för länge sedan över i Sverige. Ytterst sällan, om ens någonsin, lyfts det problematiska i att föräldrar väljer abort om barnet har fel kön. Tvillingreduktion då? Att ta bort det ena och behålla det andra? Den diskussionen fortgår i Norge men förbigås med tystnad i Sverige. Är det åt det hållet Norge nu kommer gå? Tystnad?
I ett avseende är norskarna fortsatt föredömen för Sverige. Innan svensk abortlag antogs var det en självklarhet att vårdpersonalen skulle garanteras samvetsfrihet om fri abort till vecka 18 skulle införas. Men samvetsfriheten stannade i förarbetena och blev aldrig en del av lagstiftningen 1974. Norge valde en annan väg. Fortsatt ser man samvetsfrihet som självklar för vårdpersonal.
Det är ofattbart hur Sverige inte kan se att samvetsfrihet är en nödvändighet för varje land som vill värna mänskliga fri- och rättigheter. När svenska politiker och lobbyister framöver kommer trycka på för att få igenom dödshjälp genom att göra fagra utfästelser om att samvetsfrihet naturligtvis ska gälla bör ingen göra sig några illusioner. För det krävs det lagstöd. Som i Norge. Sverige borde i detta bli lite mer norskt.
[ Ordet ”kvinna” föreslås tas bort i Norges nya abortlag ]
