Jo, Malm och Thunberg – västvärlden är faktiskt good guys

Greta Thunberg är upprörd. ”Det är dags för världen att stå upp för Kuba”, säger hon på Facebook, ett budskap som vällustigt citeras av Kubas USA-ambassad.

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Hela Thunbergs vrede är riktad mot USA:s embargo mot ön. Hon hyllar att Kuba skickat läkare ”till alla världens hörn” och stöttat befrielserörelser i Afrika. Vad hon inte nämner är alla Kubas politiska fångar, förtrycket av kristna, den konstanta förföljelsen av oliktänkande, tortyren i fängelserna och det brutala trampandet på det fria ordet. (Det sista borde annars kunna fånga Thunbergs intresse, med tanke på att hon varit chefredaktör för en dag på DN).

Nej, hon struntar i att nämna det som definierar Kuba: Att landet är en brutal diktatur.  

Några veckor senare skriver författaren och Dagenskribenten Magnus Malm att västvärlden minsann inte är några good guys. 

Malms och Thunbergs budskap hänger ihop. 

Det talas regelbundet om att demokratin är hotad, i Sverige och världen. Ofta är det högerkodade krafter – Donald Trump, SD, Elon Musk – som oroligt lyfts fram. Men demokratin har också andra hot. Inte minst kommer de från aktivister i väst som ger sken av att det knappt är någon moralisk eller faktiskt skillnad på demokratiska och ickedemokratiska system.

Magnus Malm är som alltid läsvärd och välargumenterad. Han tar upp ett viktigt ämne. Den västliga demokratin är ett work in progress och långtifrån fulländad.

Ingen kan heller förneka att de exempel som Malm nämner som belägg för sin ”inga good guy-tes” visar autentiska fall där västländer betett sig skamligt. För 72 år sedan stöttade USA och Storbritannien kuppen i Iran som bäddade för shahens diktatur. Och för 52 år sedan låg USA bakom kuppen i Chile som blev starten för Augusto Pinochets militärstyre.

Men det hade varit fint med lite kontext till dessa två skändligheter. Dåtidens ledare handlade inte i ett politiskt vakuum. I båda fallen är kontexten kalla kriget, som varade från andra världskrigets slut till Sovjetunionens fall kring 1990.

De två geopolitiska blocken, ”väst” och ”öst” om man ska uttrycka sig grovhugget, var aldrig lika goda kålsupare. Östblocket, i praktiken det sovjetiska imperiet, en kolonialmakt styrd från Moskva, var ett diktatoriskt helvete. Europeiska kärnländer som Baltikum, Polen, dåvarande Tjeckoslovakien och Ungern var ockuperade, förtryckta och tvungna att ingå i det som kallades en ”Warszawapakt” under den sovjetiska stöveln.

Kommunismen var uttalat expansiv. Den skulle tvingas på världen. Om inte väst stått emot, med militära medel om så nödvändigt, hade världen blivit röd som en solnedgång och styrd från Moskva eller Peking. 

Jag kan förstås ha fel, men om britterna inte behövt frukta att Irans olja skulle hamna i ryska händer hade de sannolikt kunnat agera annorlunda gentemot shahen. Om USA inte var tvunget att spekulera i risken för ett Sovjetvänligt Chile kanske Pinochet hade stått utan CIA-stöd. Det är ingen ursäkt men en delförklaring. Det är dessutom spekulationer. Men faktum är att så snart Sovjet fallit kunde de flesta västländer i lugn och ro börja rusta ner, ända tills en annan diktator, Putin, började invadera sina demokratiska grannar.

Där hade vi förutsättningarna. Ändå var motståndet mot diktaturen så skevt. 

Magnus Malm: Det sitter långt inne att inse att vi inte är the good guys i en värld av skurkar

Medan Magnus Malms dåtida meningsfränder i väst fyllde böcker och tidningar med välformulerade invändningar mot USA:s president Nixons och den brittiska premiärministern Margaret Thatchers ogärningar visste deras kollegor i öst att ett felriktat ord om deras regimer skulle resultera i åratal i fångläger.

Medan kristna i väst kunde gå i kyrkan och tillbe vår Gud slängdes östliga troende och präster i fängelse så fort de öppnade munnen för att lovsjunga i icketillåten tonart. Exemplet som Magnus Malm ger från El Salvador, med den mördade ärkebiskop Romero och andra avrättade präster, är fasansfullt. Men sådana övergrepp skedde trots västs strävan till mer frihet, de var inte en del av själva systemet som i den diktatoriska världen.

Nyligen gav författaren Magnus Utvik ut boken Stoppa Sovjetimperialismen  (Timbro förlag). Där beskriver han bland annat hur engagerade 1970-talets svenskar var mot den chilenska diktaturen, medan intresset för att protestera mot Sovjetunionens förtryck var klent: ”1979 trycktes Östeuropeiska solidaritetskommitténs tidning Tidskriften Östeuropa i dryga 500 exemplar. Chilebulletinen i 17 000.”

Proportionerna var typiska och tänkandet gick hela vägen upp i den svenska statsförvaltningen. Den socialdemokratiska utrikespolitiken utformades som ”tredje väg” mellan västlig liberalism och sovjetisk kommandosocialism. Som om det inte var en moralisk ocean mellan det demokratiska väst – fria val och yttrandefrihet – och det förtryckarsystem som hölls vid liv enbart av världens starkaste armé.

Magnus Malms artikel i Dagen är ett exempel på att ju mer saker förändras, desto mer förblir de vad de var. Så mycket går i dag att känna igen från den tid då Sverige inte kunde skilja på demokrati och diktatur.

Att ”USA och andra västmakter” varit ett hinder för mångas frihet och fattigdom kan man som Malm hävda, men frågan blir då: jämfört med vad? 

Är det för mycket västligt tänkande som förtrycker kvinnor i Mellanöstern eller är det islamismen, som står i direkt konfrontation med väst? Är det en slump, eller en konsekvens av demokratin, att kristendom förbjuds i islamistiska autokratier medan förföljelse av muslimer är ett brott i väst?

Är det de västliga parlamentariska idealen som ser till att 70 procent av världens befolkning lever under diktatur – eller är det omänskliga system som Kinas och Nordkoreas kommunism, Putins aggressiva auktoritarism, arabvärldens fundamentalistiska oljeshejkvälden och korrumperade enpartihärskare i Afrika?

För ”större delen av jordens befolkning” har ”USA och andra västmakter snarare varit garanten för att de aldrig tillåts erövra sin egen frihet”, skriver Magnus Malm. Då är frågan varför så många människor flytt till dessa väst­makter, riskerat livet i de rangliga flottarna, sprungit genom taggtråd, simmat över floder. Medan strömmen åt andra hållet varit närmast försumbar, utöver diverse brittiska spioner.

Jag har sett det ske förr, det totalitära omskapandet av samhället

Malm och västvärldens kritiker har rätt i att många av de förment demokratiska regimerna långtifrån alltid beter sig anständigt. Men ofta handlar det om att väst befinner sig under tryck från Ryssland, Iran och Kina och måste ingå oheliga allianser. Ibland är det också snöd vinning som driver.

Att göra Donald Trump till symbol för västlig moralisk underlägsenhet är däremot helt felriktat. Han representerar inte västliga värden utan avstegen från dem. Botemedlet mot Trump är inte mindre demokratiska ideal utan mer. Hoppet för världens förtryckta består inte i att blicka mindre mot det fria väst utan mer.  

Demokratin är ödesfrågan. Utan den hade Greta Thunberg inte kunnat hylla Hamas och Kuba utan att behöva lyssna efter polisens stövlar i trappen. Magnus Malm (och jag själv) hade helt saknat privilegiet att få skriva systemskeptiska texter i Dagen.

Frida Park: Nu ligger kristna väljares själ i vågskålen