Evangeliska frikyrkans vägval handlar om enhet eller splittring

Evangeliska frikyrkan (EFK) står inför en utmanande kongress i Linköping den 15–16 maj. Som det tredje största frikyrkosamfundet i Sverige har det fram till nyligen uppfattats av sig själv och andra som det progressiva, växande samfundet som ligger i framkant i många frågor. Missionell teologi med stark betoning av församlingsplantering, mission till onådda, städernas betydelse och viljan att fånga upp trender bland unga var bevis för denna framåtlutande hållning.

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Nu verkar den självbilden helt ha bytts ut.

Både lokalt i församlingarna och i EFK som helhet var inbjudan från bildandet 1996–1997 bred: Kom med om du delar vår syn på det missionsfokuserade uppdraget med avstamp i Lausannerörelsens devis: Hela evangeliet till hela människan över hela världen.

Det har gjort att många församlingar var snabba med att öppna medlemskapet. I praktiken byttes en gränsorienterad församlingssyn, ivrig att utesluta personer som bröt mot församlingens uttalade etik, mot en centrumorienterad församlingssyn som gjorde den radikala bekännelsen av Jesus Kristus som Herre och Frälsare till främsta kriterium för medlemskap. Trots att EFK beskrev sig som ett baptistsamfund, kunde också personer som inte var döpta på egen bekännelse bli medlemmar.

På nationell nivå praktiserades en liknande öppen syn. Om en församling ville vara med fick de EFK:s teologiska grund presenterad för sig. Frågan till församlingen blev om de ville vara med i en rörelse som förstår sig själv på detta sätt. Det gjorde att EFK fångade upp en rad olika församlingar och gav dessa ett sammanhang. Även församlingar utan en tydlig baptistisk församlingssyn kunde exempelvis komma med. Olikheterna skapade spänst och dynamik. Kulturen uppfattades generös.

Fram till för sex år sedan.

Då kom frågorna om sexualmoral att ersätta missionsuppdraget som det centrala, och olikheterna, som förut varit en tillgång, blev nu i stället grus i maskineriet.

För fjärde gången i rad dominerar denna fråga försnacket inför kongressen.

De två motioner som i år tar upp synen på samkönade relationer beskriver ett sammanhang i stagnation. Antalet församlingar minskar både som en följd av att flera har lagts ner, men också för att några har lämnat rörelsen eftersom de anser att EFK inte tydligt nog markerat mot vad de anser vara en för liberal hållning i frågan om samkönade relationer.

En av motionerna har som förslag ”att församlingar som ingår i Evangeliska frikyrkan ska om­fatta samfundets äktenskapssyn att äktenskap ingås mellan en man och en kvinna,” och ”att samfundsstyrelse och inkommande samfundsledare får i uppdrag att kommunicera och genomföra detta.” (Min kursivering)

Det är något väldigt intressant med ordalydelsen i dessa förslag. Historiskt har det funnits en spänning inom frikyrkorna mellan de som betonar betydelsen av institutioner, fasthet och ordning å ena sidan och de som i stället betonar dynamik, organisk växt och frihet å andra sidan.

Institutionsvurmarna använde gärna begreppet samfund. Dessa har stått för en mer centralstyrd syn på EFK, där man förordat att samfundet bör ordinera pastorer och där mer resurser ska gå till gemensamma institutioner som en teologisk högskola eller en stark central administration. Ofta har de också betonat ekumeniska organisationer som exempelvis Sveriges kristna råd, Studieförbundet Bilda, Sjukhuskyrkan och Hela människan.

De som å andra sidan vurmar för växt och frihet har föredragit begreppet rörelse i stället för begreppet samfund. Har man gjort det har det varit med reservationen ”trossamfund i lagens mening” för att visa att de också skulle kunna komma in under ordningarna för vigselrätt som kom 1951 och senare statligt stöd till trossamfund genom att registreras som just ett trossamfund hos det som nu är Kammarkollegiet.

Har vi fått ombytta roller nu? Ska man tolka det som att de som tidigare pläderat för EFK som en församlings- och missionsrörelse nu vill ha mer samfundsväsenden in i EFK, för att låna pingströrelsens förgrundsgestalt Lewi Pethrus begrepp?

Det som prövas inom såväl EFK som alla andra samfund där samma frågor finns under ytan, är hur kristen enhet ska förstås. Var det så att EFK bildades och växte i en enbart pragmatisk syn på kristen enhet utifrån devisen att ”vi kan göra mer i missionsuppdraget tillsammans än var för sig”?

Andra frågor som följer är: Hur ser EFK på enhet ur ett mer teologiskt eller bibliskt perspektiv? Är EFK:s syn på enhet också sprungen ur Lausannedeklarationens som proklamerar: ”Vi hävdar att Kristi kyrkas synliga enhet i sanningen är Guds vilja. Evangelisationsuppdraget kallar oss också till enhet, därför att vår enhet stärker vårt vittnesbörd, medan splittring underminerar vårt evangelium om försoning.”?

Kan en församling som väljer att avvika från den syn på äktenskapet som EFK tydligt uttalat i kongress- och styrelsebeslut, fortfarande betecknas som en kristen församling? Om den måste kunna anses som detta, på vilken biblisk grund kan man bygga ett samfund eller en rörelse utan att omfamna även en församling som gör avsteg från vad helheten anser vara sund teologi i en enskild fråga?

Har EFK en biblisk vision om enhet som förpliktigar att också rymma de som inte har vad helheten anser vara en sund äktenskapssyn? Eller är enhet en obearbetad blind fläck inom rörelsen?

Å andra sidan blir också frågan hur en församling som har en avvikande praxis på ett viktigt område agerar inom rörelsen. Kan alla lita på att de uppträder respektfullt och lojalt mot den teologiska grund som lagts?

Paulus hade starka invändningar mot praxis exempelvis i församlingen i Korinth. Det är jättetydligt i hela hans första brev till dem. Men det finns inget som tyder på att Paulus slår till med argumentet att om de inte förändrar praxis kommer de uteslutas ur gemenskapen. Paulus hade en mycket mer principiell syn på enheten.

Det är ett fortsatt samtal ur liknande premisser om kristen enhet som EFK har framför sig, vilket också Ingemar Fhager och Stefan Swärds debattartiklar i Dagen visar.

Inget annat frikyrkosamfund än EFK har så tydligt försökt föra samtal i svåra frågor grundligt och öppet. Det har varit ett viktigt bidrag till frikyrklig teologisk reflektion. Det har haft sitt pris i inre spänningar. Men kanske darrar det lika mycket i andra kristna sammanhang. Bara under den berömda ytan.

Och kanske kan EFK ta sig igenom dessa prövningar klokare och bättre rustade att förkunna evangelium över hela världen på ett sätt som befriar och upprättar.

Fotnot: Dagens ledarskribent Öyvind Tholvsen är föreståndare för Lugnetkyrkan i Falun som är en EFK-församling. Öyvind var ledare för EFK:s Sverigeprogram under perioden 2010–2019.