Ledare
Efter valet måste konfliktnivån sjunka och samarbetsviljan öka
Erik Helmerson: Här går den verkliga skiljelinjen i svensk politik
Ett jämnt val kräver kompromissvilja.
Fredrik Sandberg/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Nyheterna från Finspång kom mitt i ett flöde som annars helt dominerades av den febrila valvakan. Två personer var skadade efter en skottlossning. ”Personer har gripits”, sa polisen till Aftonbladet, och förundersökning är inledd.
Kvällen före valet inleddes TV4:s statsministerduell mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson av nyheten om en attack på en toppolitiker i Göteborg. Polisen bekräftade att kommunstyrelsens ordförande Jonas Attenius (S) angreps av en man som hotade och kallade honom ”landsförrädare” och ”sossesvin”.
De två händelserna illustrerar var vi står i den svenska politiken i dag, efter valdagen 2026, och vad som står på spel. Den grova brottsligheten är fortfarande en farsot som smittat stora delar av samhällskroppen. Och ett sansat politiskt samtal ersätts alltför ofta av hot, trakasserier och våld.
När detta skrivs, tidigt på måndagen den 14 september, vet vi ännu inte vem som kommer att styra Sverige och hur. Men ett är säkert: stora utmaningar för hela samhället finns kvar, och de kommer inte att lösas med konfrontation och ilska.
Efter ett så här jämnt val, och med så oklara förutsättningar att bilda regering, är det avgörande att konfliktnivån sjunker och samarbetsviljan ökar. Vem som än bildar regering har han eller hon ett stort ansvar: att vara statsminister också för dem som röstat på den andra sidan.
Det är dags att sluta skrika och återupprätta det respektfulla politiska samtalet.
De stora skiljelinjerna i svensk politik går inte mellan vänster och höger, liberala och konservativa, ”rödgröna” och ”blågula”. Den går mellan å ena sidan dem som respekterar sina meningsmotståndare och söker konstruktiva uppgörelser, å andra sidan de som tror den politiska rivalen om ont och inte drar sig för svartmålning, förolämpningar och hot.
Det är dags att sluta skrika och återupprätta det respektfulla politiska samtalet.
Som kristna vet vi att kärleken är tålig och mild. Vi vet att den inte är utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Att vilja att politiken tar efter kärlekens exempel efter valdagen 2026 är inte naivt. Det är hoppfullt.
