Att lära sig tygla sin tunga i valrörelsen

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

Det var inte så svårt i måndags morse att relatera till Paulus när han vandrade genom Atens gator och blev upprörd över alla de bilder som fyllde staden. Där och då handlade det om avgudabilder. Här och nu, i valrörelsens slutskede, är det valaffischer med tillspetsade politiska vallöften och omsorgsfullt utvalda signalord, som får en att stanna upp och behöva ta ett par djupa andetag.

Kanske hade aposteln hunnit lugna ner sig innan han trädde fram på Areopagen. Eller så var det en medveten retorisk strategi för att över huvud taget kunna inleda ett konstruktivt samtal med sina meningsmotståndare. Oavsett vilket valde Paulus att tilltala sina åhörare med respekt genom att visa dem uppskattning för deras noggrannhet i religiösa frågor, även om han inte höll med dem och utan att ge avkall på sina egna övertygelser.

Om det är i Paulus tillvägagångssätt som Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar hämtat sin inspiration ifrån kan vi spekulera i. Men när Jenny Dobers och Niklas Piensoho i Vårgårda möte utmanar den intervjuade partiledaren att tala gott om en politisk motståndare, och dessutom försöka hitta sakpolitiska beröringspunkter, bryter samtalsledarna mot de konfrontativa upplägg som så ofta utformar stora delar av det politiska samtalet.

Så får vi exempelvis höra Ebba Busch (KD) beskriva Amanda Lind (MP) som en fantastisk person, saklig, passionerad och påläst, inte bara när det gäller Miljöpartiets egna politiska förslag utan även Kristdemokraternas. Busch uppskattar Linds stora engagemang i miljöfrågor, även om de landar i olika politiska slutsatser, och tror att de skulle kunna mötas i frågor om civilsamhället och stödet för ideella organisationer, där partiernas förslag ofta ligger nära varandra. Och vi får höra Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist ge Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson en komplimang för sin uthållighet i att föra partiet ”från ett parti som knappt fanns på 2000-talet” till det parti som i dag attraherar 20 procent av väljarkåren, och kalla det en bedrift. Även Thand Ringqvist ser att partierna har en del gemensamma förslag när det gäller landsbygden, och nämner en idé om en småskolelag där Åkesson gett henne sitt medhåll.

Esther Flores Sedman: Varför förbjuda välfungerande skolor, Mohamsson?

Vårgårdakonceptet blir på så sätt en frisk fläkt i det annars så giftiga samtalsklimat som kännetecknas av polarisering, personangrepp, misstänkliggöranden, och medvetna fel- och fultolkningar. Problemet är inte bundet till något enskilt parti, utan handlar om en politisk samtalskultur som kan få den mest samhällsengagerade medborgaren att fullständigt tappa hoppet om, och tilliten till, våra förtroendevalda.

Det är den där tungan. Obetvingad, oregerlig och ond. Som både hyllar och förbannar, vars ord både kan ge en söt eller bitter eftersmak beroende på om de riktas till väljarna med sockrade vallöften eller om det är motståndarna som attackeras med nedsättande anklagelser. Jakobsbrevet i Nya testamentet beskriver vidare tungan som skrytsam och full av dödligt gift – och som en liten eld som kan sätta en hel skog i brand.

Ord skapar verklighet och med rätt sorts tändvätska kan branden snabbt urarta och rasa utom kontroll.

I somras utbröt tumult i EU-parlamentet efter en laddad debatt och efterföljande omröstning om den så kallade återvändandeförordningen. När lagförslaget gått igenom började högerextrema och konservativa parlamentariker i kammaren skandera Send them back!, ”skicka tillbaka dem” varpå motståndarna svarade Shame on you!, ”skäms på er”.

Händelsen blev en illustration av det EU-forskare och analytiker en längre tid varnat för: en framväxande konfrontationskultur där slagorden riskerar att tränga undan den demokratiska dialogen, något som i förlängningen kan leda till politisk och social instabilitet.

Efteråt uppmanade ett sjuttiotal organisationer, däribland flera kristna, EU-parlamentets ordförande Roberta Metsola, att markera mot beteendet och återställa respekten för kammarens regler och uppförandekod. De pekade också på de folkvaldas särskilda ansvar att hantera politiska meningsskiljaktigheter med respekt för människors värdighet och rättigheter. Metsola konstaterade senare i parlamentet att en gräns hade passerats och lovade åtgärder för att det ”aggressiva skanderandet, buropen, fingerpekandet och filmande av ledamöter” inte skulle återupprepas.

Kontrasten till Vårgårda möte kan inte bli större. Det handlar inte om att släta över riktiga politiska konflikter – politik engagerar och påverkar människors liv på ett konkret sätt – utan om att göra en poäng av hur oenighet kring lösningar på sakpolitiska frågor hanteras.

Dessutom tvingas partiledarna att åtminstone tillfälligt stanna upp och reflektera över samtalstonen och tilltalet. Inte bara uppmanas de att tala gott om varandra, partiledarna och övriga politiskt engagerade i rummet får också ta emot åhörarnas gemensamma tack för att de trots utsattheten, hatet och hoten de utsätts för, såväl digitalt som i det offentliga rummet, ändå ställer sig till förfogande och fortsätter arbeta för samhällets bästa. Och på det, avslutningsvis, ta emot Guds välsignelse.

Upplägget utmanar det offentliga samtalet och blir en uppmaning till oss alla: att skapa brandgator genom att rensa bort det som ger elden bränsle. Att som Paulus möta andra med respekt, eller med Jakobs ord – lära oss att tygla tungan.

Esther Flores Sedman: Att trivialisera svåra etiska frågor visar bristande omdöme