Ledare
Varför applåder och jubel i vigselgudstjänsterna?
Öyvind Tholvsen: Viktigt att försöka förstå ungas uttryckssätt.
Den kyrkliga vigseln har ett mycket djupare innehåll än den tunna borgerliga vigseln. Inte så konstigt att detta får unga att jubla och applådera i kyrkan.
Curated lifestile
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Under sommaren har många varit på bröllop. När man, som jag, har deltagit i många bröllop de senaste åren slås man av hur vigselgudstjänsternas utformning har förändrats över tid. Och som vigselförrättare i kyrklig mening, lyssnar jag extra noggrant på vad som sägs, sjungs och görs i en vigsel.
Först lite om det som sjungs och spelas.
I dag har ett lovsångspass blivit en viktig del av många frikyrkliga bröllop. Psalmer är allt mer sällsynta. Undersökningar visar att lovsången har stor betydelse för unga människors tro i frikyrkorna. Dessutom finns det goda teologiska argument för att ge sång som vänder sig till Gud i bön och tillbedjan en central plats också i en vigselgudstjänst, vilket nog många pastorer därför också är glada för.
Så till det som görs.
Bröllopet har också alltmer utvecklats till att bli en fest för vännerna än för de två inblandade familjerna.
För det som kanske är mest slående i de frikyrkliga vigslar jag varit med om, är att vigselakten har fått en tydlig prägel av tjoande, jublande och applåderande på ett sätt som inte fanns för trettio år sedan. Det händer inte sällan att värdarna inför gudstjänsten dessutom uppmuntrar detta.
Och det är inte bara kyssen efter tillkännagivandet som det jublas till. Efter musikinslagen, efter brudparets ”ja” och till och med efter bibelläsningen har jag noterat att applåder och jubel kan förekomma. För att inte glömma de taktfasta applåder som ofta följer utgången ut ur kyrkan.
Det är lätt för äldre generationer att avfärda detta som ett förflackande. Jag märker hur jag själv i ett oeftertänksamt ögonblick kan hänga på sådana uppgivna suckar. En vigsel på nittiotalet var i större utsträckning präglad av andäktighet, allvar och vad en del skulle kalla stilfullhet.
Utvecklingen kan uppfattas som ett uttryck för att äktenskapet som kyrklig institution får stå tillbaka för en mer populärkulturell utveckling, där gudstjänsten i stället ska uttrycka brudparets personlighet och egna preferenser. Som ytterligare uttryck för detta kan säkert också tilläggas att allt fler låter ett antal marskalkar och tärnor skrida in i kyrkan tillsammans med brudparet. Knappast en svensk tradition skulle nog en del invända, utan ett uttryck för amerikanisering.
Och det är detta som är lite av sakens kärna: En ny syn på traditionerna. Många unga har flera kulturella influenser och bakgrunder, och önskar därför att plocka det bästa från de traditioner paret kopplar till.
Bröllopet har också alltmer utvecklats till att bli en fest för vännerna än för de två inblandade familjerna. Gudstjänsten planeras därför för, med och av parets jämnåriga i stället för generationerna i släkten. Då är det rimligt att några av deras vänner får vara med exempelvis som marskalkar och tärnor, lyfta in trumset och elgitarr i kombination med stråkar eller en saxofon i stället för orgeln.
Till slut till det som sägs.
För att förstå utvecklingen ytterligare, behöver vi se den stora förskjutning som har skett från nittiotalet då nästan två av tre vigslar skedde i kyrklig regi. I dag är andelen kyrkliga vigslar endast cirka trettio procent.
Par som enbart gifter sig borgerligt avger inga löften ”om trohet i nöd och lust tills döden skiljer er åt”, som man gör i kyrkan. Detta trots att Äktenskapsbalken anger att ”Makar skall visa varandra trohet och hänsyn.”
Den borgerliga vigselförrättaren kontrollerar enbart om paret gifter sig av fri vilja. Om paret särskilt begär det kan den borgerlige vigselförrättaren, enligt förordning 2009:263, rikta följande ord till paret: ”Genom att ingå äktenskap lovar ni att respektera och stötta varandra. Som makar är ni två självständiga individer som kan hämta styrka ur er gemenskap”, och sedan ställa frågan ”Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man att älska henne/honom i nöd och lust?”
Den kyrkliga vigseln däremot, har ett mycket djupare innehåll. Den vilar på Jesu egna ord från Matteusevangeliet 19:4-6 som av många ses på som äktenskapets instiftelseord: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”
I det kristna äktenskapet är det inte bara att säga ja till att vilja leva tillsammans. Här sker ett Guds sammanfogande. Här avges löften om trohet. Här uttrycker paret sitt beroende av Skaparens kraft för att kunna leva i denna trohet genom att ta emot församlingens förbön och Guds välsignelse.
Det är en radikalt annorlunda syn på äktenskapet som gestaltas. Detta är ingen light-version. Det är en tydlig fördjupning av det tunna, men i och för sig goda, juridiska äktenskapet som alltså mestadels bara uttrycker samtycke.
Kanske det är i ljuset av detta vi också ska förstå yngre generationers behov av att på sitt eget sätt omfamna detta stora, djupa och på inget sätt enkla, som ett livslångt förbund med en annan människa innebär i en individualistisk tid. Inte konstigt att de vill bryta ut i applåder, tjoande och jubel efter brudparets ”ja” och efter kyssen. De är med på något mer än romantisk kärlek. De firar något så ovanligt som ett förbund. De vill ju att institutionen äktenskap ska leva vidare. Men då måste den befrias från det som lätt uppfattas som stelhet.
För att äktenskapet ska kunna bibehålla sin viktiga plats för ett ungt par som vill leva sitt liv i efterföljelse av Jesus Kristus, är det viktigt att brudparet också får gestalta detta på ett sätt som är naturligt utifrån deras generations uttryckssätt. Till detta hör jubel och applåder för att visa att de fattar det stora i stunden.
Och sedan kommer nya generationer. Kanske tycker nästa generation att det personliga fick ta alltför stor plats. Kanske gör institutionens mer allvarstyngda version av samma vigselgudstjänst en oväntad återkomst. Då behöver det också i så fall omfamnas av de som nu tjoar och jublar.
