”Vänsterbliven” eller ”högertroll”
– varför är alla så arga hela tiden?

Varför är alla så arga? Det är förolämpningar här, hånfulla skrattemojier där. Skällsord som vänsterbliven, högertroll och nazist flyger som yrsnö genom debattrummen.

Varför? 

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Någon tycker annorlunda än jag om invandring, religionsfrihet, kärnkraft, bensinpriset, om vad som är rimliga åtgärder mot klimatförändringarna. Det beror på att denne någon kommer in i debatten med andra förutsättningar än jag, andra grundvärderingar, andra förkunskaper.

Det beror däremot mer sällan på att den är dum i huvudet eller ond. Så varför denna motvilja, denna avsky?

Den senaste tiden har vi läst flera texter om hur kristna bör rösta. En del, som prästen Anna Karin Hammar, landar i att det är en kristen plikt att rösta just som de själva tycker. De kan dra slutsatsen att ”Jesus var sosse” eller att ”Gud röstar på Trump”. Sådana texter är ofta lite mindre intressanta. Det hade varit mer tankeväckande om Hammar, efter djup kontemplation, hade kommit fram till att visserligen är hon själv inbiten socialdemokrat, men som kristen bör man allt rösta på ett Tidöparti.

Ja, det är mycket vanskligt att utifrån sin egen tro och politiska åsikt dra slutsatser om hur andra människor ska lägga sin röst. Det man kan göra är att rekommendera bön, eftertanke, urskiljning – att vi tar oss tid att lyssna till Andens röst.

En som håller en mer öppen ton inför valet är jesuitpater Dominik Terstriep, kyrkoherde i min egen församling Sankta Eugenia i Stockholm. I en text på församlingens hemsida, ”Att rösta som kristen”, menar han att det vore ”befängt” om kyrkan berättade vilket parti vi ska rösta på: ”Men den kristna tron lämnar inte väljaren utan orientering”. Det finns ”grundläggande sätt” för en kristen att förhålla sig till ”människan, samhället och det gemensamma goda”.

Terstriep vänder sig framför allt mot något som alltför ofta präglar den politiska diskussionen, i synnerhet i valtider. Han kallar det ”Förenklingens söta gift”, fenomenet att ha en enda förklaringsmodell och utifrån den tro sig sitta på lösningen på alla samhällsproblem.

Det blir som Prokrustes bädd i den grekiska mytologin: om människan var för kort för bädden drog Prokrustes ut henne, om hon var för lång kapade han hennes ben.

Bland de råd som Dominik Terstriep ger för att som kristen väljare undvika förenklingens gift – med Kristus som föredöme – är att satsa på en ”hållbar långsamhet”, se hela verkligheten, vara rädd om de objektiva institutionerna och ”värna om ett vårdat, respektfullt och precist språk”.

Just det sista tycker jag inte kan betonas nog. Varför är, som sagt, alla så arga när de pratar politik i sociala medier?

Man kan invända att starka känslor inom politiken inte är något nytt, eller något som kommit med sociala medier. 1928 års val kallades ”kosackvalet” och präglades av anklagelser om Sovjetkommunism och nidbilder av motståndarna.

Under 1970- och 80-talen med Socialdemokraternas partiledare Olof Palme var sannerligen inte heller silkesvantarna på. ”Palmehatet” blev ett begrepp och själv kallade han sina meningsmotståndare ”hatets och illviljans kolportörer”. 

Men något har ändå hänt. Tidskriften Economist konstaterade nyligen i ett reportage att ”den amerikanska politiken är argare än någonsin”. Forskare har undersökt emotionella inslag i 150 år av politikertal och inlägg på sociala medier. Mätningen gav svaret att den politiska ilskan ökat kraftigt sedan mitten av 2010-talet. 

Felicia Ferreira: Detta ska du rösta på som kristen

Vad värre är: klyftan mellan politiska motståndare fördjupas. Amerikaner som säger att röster från den andra sidan av det politiska fältet gör dem arga ökade med 30 procentenheter, till 76 procent, mellan 2016 och 2025.

I detta har vi kristna en avgörande roll. ”Älska era fiender” är för oss ingen flummig rekommendation om fred och kärlek utan ett konkret uppmaning, närmast en order. Om vi inte älskar vår fiende, är vi då ens kristna? Och om vi avfärdar vår meningsmotståndare med en förolämpning eller en hånflinande emoji, kan vi då ärligt säga att vi älskar honom?

Jag blev varm om hjärtat av debattartikeln i Dagen den 1 september. Där skrev två frikyrkliga politiker, PO Flodström (V) och Julia Kronlid (SD), om sin vänskap ”genom tron över partigränser”. Något går sönder, skriver de, ”när motståndaren inte längre bara uppfattas ha fel, utan börjar betraktas som moraliskt oren, farlig eller omöjlig att dela andlig gemenskap med.”

Vänner trots olika åsikt? Det borde vara en självklarhet. Men vi lever i en tid då ilska och högljuddhet premieras och allt ska vara vassa kanter. 

Inget gör mig mer förtvivlad än när människor, i synnerhet unga, berättar om hur näthat och trakasserier fått dem att lägga ner sitt politiska engagemang. Få företeelser i politiken är vackrare än när en tonåring provar på hetluften, går in i sin första debatt, får sina första vänner i ungdomsförbundet, andas in känslan av att kunna påverka på riktigt.

Då är demokratin som vackrast – och kanske som skörast.

Man ska vara försiktig med att tala om ”ödesval”. Det har gått slentrian i uttrycket, Sverige kommer att vara Sverige också om fyra år. Men det finns en ständig ödesfråga, och den stavas just demokrati. Så länge det demokratiska systemet fungerar är det självjusterande, makten skiftar, politik som inte har väljarnas stöd röstas bort.

Dagens ledarredaktion: Dagen står tryggt fast i vår hållning som partipolitiskt obunden

Mänskliga rättigheter, religionsfrihet, yttrandefrihet – för detta är demokratin en förutsättning. När människor kvävs av andras ilska under det politiska samtalet är det själva demokratin som dör av syrebrist. När engagerade fritidspolitiker tröttnar och lägger ner på grund av politikerförakt är det den demokratiska kroppen som amputeras.

Politiker är bara människor, syndare som vi andra. Om du fastnat i fällan ”alla styrande är bara ett klägg som ljuger och berikar sig själva” – varför inte bli politiker själv?

”Det är lätt att granska motståndarsidan”, skrev Dagens chefredaktör Felicia Ferreira i en ledare i veckan. ”Betydligt svårare är att fråga vad det egna politiska lägret har slutat se.”

Man kan bygga vidare på hennes resonemang. Det är svårt att granska sig själv och inse att motståndaren inte är ondare än jag, inte dummare, inte mer inbilsk, naiv, försåtlig, opålitlig. Det är bara en människa som ser samma problem som jag från en lite annorlunda synvinkel, och som därför har andra förslag på lösningar.

Om vi sträcker ut handen och diskuterar saken lågmält och respektfullt – kristet kärleksfullt – så kanske vi inte skrämmer varandra till tystnad utan gör varandra lite klokare. Och demokratin lite starkare.

Erik Helmerson: Vi reser genom judehatets Europa när nyheterna rullar in från Sverige