Lagförslaget  från Tidö riskerar att splittra barnfamiljer

Regeringen vill skärpa villkoren för anhöriginvandring. För personer som redan har tidsbegränsat uppehållstillstånd innebär förslaget bland annat längre väntan på familjeåterförening och hårdare krav på försörjning.

Jakob Norrhall Jakob Norrhall Jakob Norrhall Präststudent och vikarierande ledarskribent

Präststudent och vikarierande ledarskribent på Dagens ledarsida

I korthet går förslaget ut på att försörjningskravet ska höjas med 30 procent. Regeringens argument är att den som tar hit sin familj också ska kunna försörja den, och att högre krav på egen försörjning kan stärka integrationen och motverka utanförskap. Det är i sig inte orimliga utgångspunkter. Frågan är vilka konsekvenser kraven får, inte minst för barn. 

För en familj med två vuxna och två barn kan det krävas en inkomst på omkring 52 860 kronor i månaden före skatt, beroende på bostadskostnaden. Det är en inkomstnivå som ligger klart över vad många svenska löntagare når upp till, den ligger 10 000 kronor över medellönen i Sverige. Men det stannar inte där. Om föräldern skulle förlora sin inkomst, eller hamna under den minst sagt höga inkomstnivån, riskerar barnen att bli av med sitt uppehållstillstånd och skickas ut ur landet. Lägg då till att en förälder med tidsbegränsat uppehållstillstånd som huvudregel måste ha haft det i två år innan ansökan om familje­återförening ens får lämnas in, så blir signalen tydlig: barnets rätt till familjeliv får stå tillbaka för regeringens migrationspolitiska mål.

Remissinstanser, såsom Svenska kyrkan, är kritiska. Och Barnombudsmannen konstaterar att analyserna av vad förslagen i utredningen betyder för barns rättigheter är ytterst begränsade. Det går enligt BO inte heller att bedöma om de är förenliga med barnkonventionen, som säger att dessa ärenden ska ske ”på ett positivt, humant och skyndsamt sätt” och prioritera familjeåterförening, vilket lagförslaget motverkar. Barnombudsmannen pekar samtidigt på att familje­återförening inte alltid självklart är till barnets bästa, exempelvis när det finns risk för hedersrelaterat våld och förtryck. Det är en viktig invändning. Men den talar snarare för att barnets bästa måste prövas individuellt än för generella regler som håller barn och föräldrar åtskilda.

Regeringen skriver själv i direktivet till utredningen ”Skärpta villkor för anhöriginvandring”, 2024, att man vill minska antalet asylsökande som söker sig till Sverige och antalet beviljade uppehållstillstånd kraftigt, och att en faktor som kan påverka individers val av land att söka asyl i, är vilka möjligheter som finns till anhöriginvandring.

Men de som drabbas av detta förslag är inte bara de som överväger att söka sig till Sverige. Det berör också människor som redan bor här. Som skaffat vänner, utbildat sig, byggt liv och ingått i gemenskaper, som församlingar och lokal­föreningar. Som vill föra hit de som betyder mest för dem: familjen. 

Det är sorgligt att återigen behöva diskutera migrationspolitiska förslag där barn riskerar att hållas åtskilda från sina föräldrar. Ur ett kristet perspektiv måste familjens betydelse väga tungt, också i migrationspolitiken.

Och detta är tyvärr inte första gången regeringen försökt genomföra politik som riskerar att leda till splittrade familjer.

I ett betänkande från socialförsäkringsutskottet 2023 stod det att ”möjligheterna för barn och vissa vuxna att beviljas uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter tas bort”. Trots omfattande kritik från remissinstanserna valde regeringen att gå vidare.

Formuleringen ledde till de så kallade ”tonårsutvisningarna”. Sedan gick det som det gick. Kritiken växte när unga som vuxit upp i Sverige riskerade utvisning till länder de knappt eller aldrig levt i. I skaror samlades kyrkliga företrädare, civilsamhällesgrupper, forskare, helt vanliga arga svenskar, för att protestera under våren. Regeringen backade, skapade en ventil.

Det går att spekulera i hur tonårsutvisningsförslaget godkändes av de två minsta regeringspartierna, L och KD. Partierna har gång på gång hänvisat till kompromissens logik när kritikstormarna kommit. Man kan inte få allt, svarade de. 

Nå, nog för att politik är en lagsport. Att ideologi är en sak och det politiska hantverket, där kompromisser ingår, en annan, förstår alla. Men var går gränsen, om inte vid familjesplittring av barn och föräldrar? Särskilt för det i övrigt familjepolitiskt starka Kristdemokraterna, som enligt egen utsago arbetade i skymundan under kritikstormens värsta månader för att stoppa tonårsutvisningarna. Var är de nu? Om de kunde dra gränsen förr, varför kan de inte göra det igen?

Men än finns det hopp. Förslaget debatteras i riksdagen den 12 augusti och beslut fattas den 13 augusti. Och trots att förslaget kommer från en till synes samlad regeringen kan det, förhoppningsvis, fortfarande stoppas.

I våras blixtinkallade justitieminister Gunnar Strömmer (M) till presskonferens och berättade, förvånande nog, att det inte blir några 13-åringar, utan 14-åringar, i fängelse. Några av de kvarvarande frisinnade och progressiva ledamöterna i Liberalerna hade hotat att rösta ner förslaget om regeringen inte bytte fot i frågan. Regeringen ändrade förslaget. Det visar att man kan använda sitt mandat för att sätta stopp, även om man inte är störst. 

Enligt de senaste mätningarna ligger regeringsunderlaget illa till inför valet, om inte opinionen tvärvänder. Och om nu långt ifrån alla i regeringsunderlaget tycks beredda att försvara Tidösamarbetet helhjärtat, vilket inte minst syns när KD flörtar med Socialdemokraterna i frågor som energi och vård innan valet ens är över, och när L:s ledamöter bevisligen kan samla sig och säga nej när det brinner till, finns det skäl för enskilda inom småpartierna att sätta stopp när centrala delar av den egna ideologin motverkas.

Politik är kompromisser. Men ett personligt riksdagsmandat innebär också ett personligt ansvar för den politik man röstar igenom. 

Nu är det läge för ledamöter från KD och L att använda den makt de faktiskt har. Om familjen och barnets bästa är principer värda att försvara också när det kostar politiskt, visa det nu och stoppa förslaget.