Ledare
Farligt om vården börjar följa Smers nya råd
Frida Park: Är ett liv med komplikationer inte värt att leva?
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
I den svenska sjukvårdens allra mest högteknologiska rum förs ständigt en pågående kamp mellan liv och död. Liv måste i varje given situation väga tyngre än död.
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har nyligen presenterat nya riktlinjer för vården av tidigt födda barn, nere vid den sköraste gränsen för livsduglighet omkring vecka tjugotvå. Det är viktigt att understryka att dessa råd är framtagna med en god intention – de är till för att stötta sjukvården och den personal som dagligen ställs inför utomordentligt svåra val. Vårdens fundament handlar inte enbart om att rädda liv, utan också om att lindra plågor och undvika att skada.
För ett väldigt tidigt fött barn kan månader av intensivvård, respiratorbehandling och ständiga nålstick innebära ett svårt fysiskt lidande. Vi måste med djupaste empati våga se denna smärta hos de allra minsta. Den moraliska våndan över att eventuellt förlänga ett oproportionerligt lidande bär neonatologerna, det vill säga de barnläkare som är specialiserade på vård av sjuka och för tidigt födda barn, varje dag och vår respekt för deras uppgift måste vara stor.
Men när Smer i praktiken rekommenderar palliativ vård framför livräddande insatser för en specifik grupp barn, baserat på kalenderdagar, beträder vi farlig mark. Som KD-politikern Per Landgren klarsynt påpekat i sin reservation, riskerar vi att införa en ren selektionslogik i svensk hälso- och sjukvård. Om skyddet för ett nyfött barns liv görs avhängigt av risken för framtida komplikationer finns risk att människovärdesprincipen krackelerar.
Uppföljningsstudier visar att så tidigt födda barn riskerar att drabbas av cerebral pares, autism, kognitiva nedsättningar, svåra syn- och hörselnedsättningar, kronisk lungsjukdom (BPD), intellektuell funktionsnedsättning och allvarliga tarmkomplikationer. Det här är verkligheten. Men tänk efter ett varv till. Författaren och föreläsaren Jonas Helgesson lever ett oerhört rikt liv med cerebral pares. Klimataktivisten Greta Thunberg har autism och har påverkat en hel världs klimatdebatt. Vem är vi att på förhand sitta med facit och hävda att deras, eller någon annans, liv inte skulle vara värt att leva?
När rådet nu signalerar att det är försvarbart att avstå från att rädda ett fött barn urholkas kärnan i vad livsduglighet betyder.
Att öppna dörren för ett utilitaristiskt synsätt, där funktion kallt vägs mot resurser, är djupt oförenligt med övertygelsen om att varje människoliv har ett absolut och lika värde.
Denna etiska glidning gällande livsduglighet påverkar ofrånkomligen debatten om den övre abortgränsen. Vi befinner oss i en tid där den medicinska utvecklingen ständigt tänjer på gränserna för när ett spädbarn kan överleva utanför livmodern. Ändå kräver vissa abortförespråkare att sena aborter ska tillåtas oavsett om barnet i praktiken är livsdugligt. Detta skapar en ohållbar etisk paradox och en tung samvetsstress för vårdpersonalen.
På en neonatalavdelning mobiliseras all upptänklig medicinsk expertis för att rädda mycket tidigt födda barn. Livsdugligheten inträffar i dag klart tidigare än för bara några år sedan. Den marginal som tidigare fanns mellan det att för tidigt födda barn kan överleva och den övre gränsen för abort är i dag i praktiken helt utraderad. Här hade Smer kunnat rekommendera en sänkning av den övre gränsen för abort för att förhindra att barn som faktiskt kan överleva utanför livmodern aborteras.
I stället väljer Smer att rekommendera något som innebär en farlig förskjutning. När rådet nu signalerar att det är försvarbart att avstå från att rädda ett fött barn urholkas kärnan i vad livsduglighet betyder. Den inneboende förmågan att leva görs plötsligt villkorad av förväntad framtida funktion.
Ett sådant förhållningssätt skapar ett iskallt samhälle där de sköraste inte skyddas. Svensk sjukvård måste stå stark i sin plikt att värna de svaga och försvarslösa, även i etiskt komplicerade situationer. Människovärdet måste gälla absolut – vid livets allra första trevande början, vid dess oundvikliga slut och i alla dess bräckliga skeden däremellan. Att låta risken för funktionsnedsättning bli den fällande domen över vem som ska få chansen att leva är ett fundamentalt svek mot den humanitet som vårt samhälle vilar på.