Frihet enligt sekulära: Du får välja – bara du inte väljer Gud

En vanlig föreställning om troende i Sverige är att de inte själva har valt sin tro. Det syns inte minst i de återkommande debatterna om konfessionella friskolor: barn ska inte behöva tvingas att tro, heter det. Den tanken grundar sig på att det finns en neutral uppväxt, den sekulära. 

Visst, människor formas av sin uppväxtmiljö eller sociala förväntningar. Men faktum är att det är betydligt vanligare att barn lämnar sin familjs tro än att de tar den vidare. Det är snarare den sekulära synen som är socialt smittsam. Sekulära familjer har ofta lättare att föra vidare sin livssyn än religiösa.

I en tid när det ofta tas för givet att exempelvis en kvinna som bär slöja måste vara förtryckt eller utsatt för hederskultur, är det befriande att höra kocken Zeina Mourtada i Tareq Taylors matresa (SVT Play) berätta om sitt eget val att bära slöja. För henne blev det ett sätt att markera en relation till sin gud i en livskris – ett fritt och personligt val. Samtidigt är hon tydlig: hennes tonårsdotter som är med på resan får själv välja om hon vill bära slöja eller inte.

Men det finns ännu mer att hämta i det avsnittet.

Programmet skildrar matkulturen i ett av världens fattigaste länder, Sierra Leone. Men det handlar också om Zeinas och hennes syster Fatmehs uppväxt, kultur och tro. I samma avsnitt som Zeina berättar om sin slöja, besöker de allihop kristen gudstjänst. Kyrkan ligger vägg i vägg med en moské. Det är kännetecknande för relationen mellan troende i landet. Människor umgås och gifter sig över religionsgränser. En man berättar att det inte är religionen som orsakar konflikterna utan politiken.

För en svensk kan det låta märkligt. Här tror många att det är religion som orsakar våld och att politikens uppgift är att motverka den. 

I avsnittet blottläggs två seglivade myter i svensk kultur: att religion ofta leder till konflikt – och att tro aldrig kan vara ett uttryck för frihet.

Den första myten hämtar näring ur de universella anspråk som religioner ofta gör. Det är inte taget helt ur luften, religion har använts för att legitimera våld och förtryck. Men det sker i regel först när religiösa föreställningar blandas med politisk maktutövning.

Historien ger många exempel. När Katolska kyrkan haft politisk makt har utrymmet för oliktänkande krympt. Samma mönster går igen hos baptister, pingstvänner, lutheraner – och sekulära ideologer. Det är alltså inte religion i sig som förtrycker, utan viljan till makt. Därför behöver varje ideologi, religiös eller sekulär, ställa sig frågan hur dess övertygelser förhåller sig till makt.

Det gäller även i Sverige. I höst går Svenska kyrkan, Sveriges största trossamfund, till val. När politiska grupper använder den som verktyg för sina egna mål, behöver frågan ställas: Vad händer med kyrkan när den blir ett redskap för politiker? 

Rapport: Var fjärde ungdom mellan 16-19 är troende

Den andra myten, att tro inte kan leda till frihet, behöver också utmanas. I dagens Sverige krävs det ofta mer mod att tro än att låta bli. Visst, en viss form av kulturkristendom är accepterad, ibland till och med påbjuden och lite trendig. Det är inte så märkligt eftersom den till stora delar harmonierar med samtidens värderingar och stärker idén om att individen själv väljer allt. Ingen religiös tradition kan göra anspråk på individen utan allt handlar om de egna valen, även efter valet att tro.

Men det finns en annan sorts kristen tro. En tro där valet också är djupt personligt men där det innebär att man kliver in i en gemenskap som ibland kan stå i kontrast till det omgivande samhällets värderingar. Det är den tron som ibland misstolkas som ofri, just för att den ibland bryter med den dominerande politiska och kulturella visionen. En sekulär kultur har svårt att förstå hur individer kan vara fria om de är en del av religiösa traditioner. 

Sluta framställa tro och vetande som motsatser

Det borde såklart vara självklart att kyrkor och samfund hyllar det fria valet. Det bygger hela religionsfriheten på och har varit en grundbult, inte minst i väckelserörelserna. Men problemet är att de sekulära har blivit blinda för att de felaktigt tolkar det religiösa livet som mindre fritt än andra livsval. För dem tycks det bara finnas ett riktigt fritt val – att inte tro.

Därför är det avgörande att alla former av gemenskaper, både religiösa och sekulära, granskar sig själva och alltid är i dialog med andra som tycker annorlunda. De bör ställa sig frågan under vilka villkor blir de befriande, och när riskerar de att bli förtryckande? Att religion kan förtrycka vet vi. Men är sekulära ideologier lika medvetna om sina egna skuggor?

Nutidens dockhem avslöjar sekulariseringens misslyckande