Ledare
Berättelsen om Emmaus lär oss att vandra med Kristus
Erik Helmerson: Varför vill Gud att de inte ska känna igen sin mästare?
Jesus och lärjungarna på vägen till Emmaus.
Wikimedia Commons
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Vad har hänt?, frågar Jesus lärjungarna på vägen till Emmaus.
Det kan man tycka är en märklig fråga eftersom Jesus själv var början och slutet på det som just skett i Jerusalem. Men det är ju så det ofta är: man bär en sorg, eller en själslig knut, och först när någon säger ”berätta med egna ord” lossnar det och man når ny insikt i det som tidigare legat dolt.
När vi nu går in i påsken och passionsmysteriet har jag svårt att inte rusa i förväg och redan hamna på vägen till Emmaus och skeendet på påskdagens kväll. De släpper mig inte, bilderna.
De två lärjungarna är flyktingar från våldets och skräckens Jerusalem. De är nu själsligt förlamade, inte bara av sorg efter en god vän utan av existentiell kollaps. En världsbild har dött där på korset. Allt det de trott sig förstå om Messias och världens frälsning har gett upp andan på ett pinoredskap av trä och spik.
När så denne Messias slår följe med dem på vägen känner de inte igen honom. Deras ögon är ”förblindade”, rimligtvis av Gud. Det fascinerar mig särskilt. Varför vill Gud att de inte ska känna igen sin mästare, Jesus från Nasaret?
Det centrala är förstås passionen, gravstenen vräkt åt sidan
Jag tror att det handlar om Faderns sätt att förbereda oss på ett av Bibelns huvudbudskap: att Kristus kan tala till oss med många röster. Vi måste se honom i människorna på vår gata – telefonförsäljaren från försäkringsbolaget, tiggaren utanför Coop, medcyklisten som råkar preja in oss i bussfilen – och tänka att de har något att berätta för oss, ge oss chansen till omvändelse.
Till slut låter Gud lärjungarnas ögon öppnas. Vad är det som sker? Börjar de förstå redan när de hör Ordet? Är det brytandet av brödet, nattvarden, som får Jesus att framträda? Ska vi fokusera på Mysteriet, där Kristus är närvarande men halvt i dunkel?
Jag vill gärna tro att alla tolkningar bär sin sanning och att de kompletterar varandra. Det centrala är förstås passionen, gravstenen vräkt åt sidan, den levande guden på evig vandring jämte oss förtvivlade och på gränsen till uppgivna.
Hans ord: ”Frid. Varför blir ni skrämda?”
