Hur kan vi inte se att klimatet är en ödesfråga för kyrkans relevans?

Nyligen mötte jag ett gäng unga i ett samtal där de uttryckte sin rädsla över framtiden och undran över vart världen är på väg. Det gällde till viss del rädsla för krig och terror, men än mer adresserade de klimatkrisen. Bara i sommar har de matats med bilder från skogsbränder, torka, översvämningar och rekordtemperaturer och deras uppfattning var att världen går under medan vi ser på. De uttryckte en ilska över vuxenvärldens passivitet och nonchalans vilket de menar medför ångest, hopplöshet och en känsla av vanmakt bland unga.