De flesta delar erfarenheten av att ha avbegåvats i skolan

Avbegåvad

• Författare:  Roland Paulsen

• Förlag: Albert Bonniers Förlag (287 sidor)

• Genre: Sociologi

I boken Avbegåvad argumenterar sociologen Roland Paulsen för att intelligens har mycket mer med miljö än med arv att göra. Dagens Joel Stade berörs av de självbiografiska delarna, men önskar att Paulsen bemödat sig med att bemöta meningsmotståndarnas bästa argument. 

Är du bra på matte? Frågan utlöser en impuls av obehag hos många. Makt­lösheten att inte förstå. Minnet av prov och evighetslånga lektioner med hypotenusor och liggande stolen. Men känslan av obehag inför matematiken handlar inte om att vara dum – utan om avbegåvning. Det är i alla fall vad sociologen Roland Paulsen hävdar i sin nya bok.

Avbegåvning är den stegvisa process där vi övertygas om kognitiv oförmåga och att den svagheten är oföränderlig och inskriven i vår dna-kod. Först börjar vi tvivla på vad vi kan, sedan blir vi missmodiga och utvecklar en aversion mot det vi inte kan lära oss. Till sist uppstår identifikation – upplevelsen av oförmåga blir en del av hur vi förstår oss själva.

Paulsens bok består av två delar. Dels en uppväxtskildring från Yttermalung, dels en debattbok om arv och miljö.

Paulsen växer upp på landet i Dalarna. Det är till en början en paradisisk tillvaro, där ungarna springer fritt och testar sina förmågor i vilda lekar. Paulsens föräldrar är utflyttade getbönder som säljer dyr delikatessost till turisterna. På gården är hans farmor matriark. Hon är alltid redo att berätta vem som har läs­huvud och vem som saknar det.

Men tillvaron i byn blir tuffare. 1990-talskrisen slår till och föräldrarna tvingas ge upp getterna. Äktenskapet hamnar under press. Farmor Paulsen visar sig vara ett tuff kapitalist som tar ut maximal hyra av familjen. Skolan blir inte det Roland hoppats på, utan en miljö där han avbegåvas.

Under läsningen går det upp för mig att matriarken i Yttermalung – vars förnamn aldrig skrivs ut – är Marit Paulsen, som representerade Folkpartiet i Europaparlamentet i många år. Roland har svårt att förlåta sin släkting, som inte hjälpte familjen när det behövdes.

Det går inte att värja sig för barnet som tar ansvar för föräldrarnas ekonomiska situation och som försöker hantera skolans och vuxenvärldens krav. Det är väl gestaltat och skrivet med en avklarnad uppriktighet.

I bokens andra del driver Paulsen tesen att det är avbegåvning, inte våra gener, som begränsar oss. Han beskriver intelligensforskningens ursprung och iq-begreppets solkiga historia. Det visar sig att det som ofta säljs in som ett universellt mått på intelligens i själva verket är svårt att mäta och är starkt kulturberoende. Avbegåvad innehåller en lång rad goda poänger på temat att den enkla dikotomin arv och miljö inte fungerar och hur vi inrättar samhället är viktigare än generna.

Men Paulsen förlorar på att inte bemöta motståndarnas bästa argument. Här finns för mycket av enskilda anekdoter och ogrundade påståenden för att argumentationen ska kännas trovärdig. Han skriver att ”en av skolans viktigaste funktioner är att stämpla vissa barn som smarta och andra som dumma – det vill säga att avbegåva”. Jag tvivlar inte på att de flesta delar erfarenheten av att ha avbegåvats i skolan, men att det skulle vara skolans syfte?

Jag får påminna mig om att inte göra kapitlen om Paulsens erfarenheter till argument för hans påståenden om intelligensforskning och ärftlighet.

Den röda tråden i Avbegåvad är en stridbar humanism – en övertygelse om människans enorma potential till lärande och utveckling. Det är en syn som gifter sig väl med uppfattningen att vi är skapade till Hans avbild, skapade för att växa.

Pojken i Yttermalung, plågad av skuldkänslor och övertygelsen om oförmåga, har blivit både författare och inflytelserik intellektuell. Det är ett exempel på budskapet att avbegåvningen aldrig är slutgiltig – det finns alltid en möjlighet till återbegåvning.

Skola hänvisade till ”What Would Jesus Do?”
– kritiseras av Skolinspektionen