Kyrkans kvinnor och män låter som enögda aktivister om Israel

Efter valet i Israel är mycket i rörelse. Den 8 november fick Gabi Eisenkot, ledare för oppositionskoalitionen, uppdraget att bilda regering. Det är mycket oklart om han kommer att lyckas.

Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Precis som i Sverige pågår intensiva förhandlingar bakom stängda dörrar. Eisenkots plan är att samla fyra judiska oppositionspartier, utan arabiska eller judiskt ultraortodoxa partier, och bilda en minoritetsregering som får stöd för att avsätta premiärministern Benjamin Netanyahu. Det skulle skapa helt nya förutsättningar för att vitalisera den israeliska demokratin, som skadeskjutits av Netanyahus styre men fortfarande står tillräckligt stark för att vara unik i en region av teokratier och terrorgrupper.

Samtidigt spekuleras nästan lika intensivt om vad som kommer att hända med relationen Israel/USA efter det amerikanska mellanårsvalet. ”Israels viktigaste allians står inför sitt hårdaste prov på flera decennier”, skriker Wall Street Journal ut i en rubrik. Tidningen konstaterar att israelerna tvingas se relationen förändras snabbare än någon anat. Kommer USA att fortsätta skynda till Israels hjälp, ekonomiskt och militärt, även om det är Israel som först slår till mot sin omvärld? Kommer Washington att sätta större tryck på Israel i FN och på diplomatisk väg?

Erik Helmerson: Kanske kan valet i Israel
bli början på något nytt och bättre

Netanyahu har använt sin närhet till Donald Trump som valargument. Nu är båda kraftigt försvagade, kanske helt på väg ut. Det är dagar och veckor av stor spänning och betydelse för judar såväl i Israel som i diasporan – liksom för alla i regionen.

I det läget publicerar 70 kyrkliga företrädare en artikel på DN Debatt (9/11) där det tycks som att absolut ingenting har hänt i Mellanöstern sedan cirka 1982, och att det som ändå hänt är Israels fel.

Undertecknare är bland andra de tre ärkebiskoparna emeritus Antje Jackelén, KG Hammar och Anders Wejryd. Bland övriga tycks de flesta höra hemma i Svenska kyrkan och Equemeniakyrkan. De efterlyser ”ett nytt kristet engagemang för en rättvis fred i Israel och Palestina”. Det är en fullt rimlig önskan, men vad är det för fred man söker?

Artikeln är frapperande enögd. Visserligen nämns tidigt ”Hamas avskyvärda attacker den 7 oktober 2023”, men därefter är det bara Israel, bara kritik. Landet dödar barn och civila, Gazaborna plågas, bosättarna på Västbanken beter sig vedervärdigt, Israel kritiseras av människorättsorganisationer och domstolar.

Israel, Israel, Israel – och så ett nytt, kort, pliktskyldigt omnämnande mot slutet: ”Hamas attack den 7 oktober var ett brott som inte kan ursäktas eller relativiseras.” Men inte ens den meningen får stå ogarderad. Omedelbart efter kommer: ”Samtidigt måste israeliska angrepp som inte tillräckligt skiljer mellan civila och militära mål fördömas.”

Tveklöst är det så att mycket av Israels agerande är värt den skarpaste kritik. På inte minst Dagens ledarsida upprepas att landet måste följa krigets lagar, att bosättarna gång på gång handlar djupt orättfärdigt, att palestinska fångar måste behandlas rättssäkert, att hunger inte får användas som vapen – liksom att regeringen Netanyahus långa angrepp på Israel som demokrati och rättsstat har ställt till stora skador.

Undertecknarna av artikeln på DN Debatt har helt rätt när de konstaterar: ”Svensk kristenhet, kyrkor och samfund behöver omformulera sin verklighetsbeskrivning och visa på vägar framåt för en rättvis fred i Israel och Palestina.”

Men den ”verklighetsbeskrivningen” får aldrig innebära att envist och ensidigt föra fram exempel på där Israel agerat förkastligt men helt ignorera landets fiender, i första hand Iran, Hamas och Hizbollah. 

Konflikten mellan Israel och palestinierna är kanske världens mest komplexa. Svåra avvägningar måste in och grunderna till konflikten får inte glömmas bort. Judarna har liksom palestinierna (enligt FN-beslut) rätt till en egen stat. Ända sedan denna rätt utropades har Israel stått under direkt existentiellt hot från sina grannländer. Både den israeliska och palestinska sidan har gjort sig skyldig till fasansfulla våldsdåd, där Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza utmärkt sig genom sällsam brutalitet. 

Terrorattacken borde tjäna som bevis på hur utsatt Israel är, liksom Gazakriget på ojämlikheten mellan israeler och palestinier i militär styrka och resurser.

Allt denna komplexitet måste vägas in när man bedömer situationen i Mellan­östern. Inte minst när man, liksom DN-skribenterna, i någon mån säger sig tala för svensk kristenhet.

Kanske viktigast av allt: Israel är och förblir en demokrati, vilket paradoxalt nog bevisas av hur svårt landet nu har att få en regering. Israelerna har rätt att styra över sin egen framtid, det råder en för området unik jämställdhet mellan kvinnor och män, ingen israel som lämnar judendomen riskerar drakoniska straff av överheten.

Erik Helmerson: Den 7 oktober visar vad som väntar om Hamas får makt

Har undertecknarna av debattartikeln ingen som helst längtan efter demokrati och mänskliga rättigheter för palestinierna? Jo – i en mening, på slutet, bland fyra krav varav tre riktas ensidigt mot Israel, kommer det: ”Ge stöd och bistånd till ockupationens offer och till israeliska och palestinska organisationer som försvarar människors lika värde och demokratin.”

Det vore intressant att läsa vilka fyra krav debattartikelns avsändare vill att Sveriges regering ska ställa på Iran, på självstyret, på militanta grupper och på andra länder i regionen för att palestinierna ska kunna få den demokratiska utveckling och de samhällsbärande institutioner som vi i väst åtnjuter. För visst kan vi utgå från att undertecknarna önskar motsvarande demokratiska välfärd för det palestinska folket?

Ja, folkstyre är A och O. Demokratier krigar, det lär oss historien, i stort sett aldrig mot varandra. Den dag palestinierna kan slippa oket från terrorgrupper som Hamas och det korrupta Palestinska självstyret under president Mahmoud Abbas (vars mandat för övrigt gick ut år 2009), först då kan vi tala om varaktig fred i Mellanöstern.

Men demokrati för palestinierna, detta så fasansfullt prövade folk, är alltså bara värt en bisats i en armslång debattartikel av ledande svenska kristna. Viktigare att rada upp exempel på exempel på Israels förkastlighet.

Denna spelplats för så mycket lidande på båda sidor, så mycket krigsdimma och komplexitet, framställer de tre före detta ärkebiskoparna och deras 67 medundertecknare som ett krig mellan vitt och svart. I en fråga som kräver största diplomati och förståelse väljer de att låta som enögda aktivister. Det är inte värdigt, det för ingen diskussion framåt och det hjälper inte Sveriges möjligheter att, ju förr desto bättre, bidra till fred och utveckling i regionen.

Erik Helmerson: Försök att vara en god kristen – svälj bitterheten och se framåt