Här är sakfrågorna som den kommande regeringen måste lösa

Texten är en utbyggd version av en tidigare ledare.

Nyheterna från Finspång kom mitt i ett flöde som annars helt dominerades av den febrila valvakan. Två personer var skadade efter en skottlossning. ”Personer har gripits”, sa polisen till Aftonbladet, och förundersökning är påbörjad.

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Kvällen före valet inleddes TV 4:s statsministerduell mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson av nyheten om en attack på en toppolitiker i Göteborg. Polisen bekräftade att kommunstyrelsens ordförande Jonas Attenius (S) angreps av en man som hotade och kallade honom ”landsförrädare” och ”sossesvin”.

De två händelserna illustrerar var vi står i den svenska politiken i dag, efter valdagen 2026, och vad som står på spel. Den grova brottsligheten är fortfarande en farsot som smittat stora delar av samhällskroppen. Och ett sansat politiskt samtal ersätts alltför ofta av hot, trakasserier och våld.

När detta skrivs, på måndagsförmiddagen den 14 september, vet vi ännu inte vem som kommer att styra Sverige och hur. Men ett är säkert: stora utmaningar för hela samhället finns kvar, och de kommer inte att lösas med konfrontation och ilska.

Efter ett så här jämnt val, och med så oklara förutsättningar att bilda regering, är det avgörande att konfliktnivån sjunker och samarbetsviljan ökar. Vem som än bildar regering har han eller hon ett stort ansvar: att vara statsminister också för dem som röstat på den andra sidan.

Det klagas ofta på att det är för mycket ”spel” i politiken och politikbevakningen. Och det är helt sant att mycket energi, kanske onödigt mycket, lagts på politikens vem-tar-vem. Samtidigt är frågan om vilka partier som ska styra Sverige tillsammans, och vilka som absolut inte kan tänka sig att samarbeta, avgörande. Det handlar om djupa värderingar – frihet/trygghet, öppenhet/kontroll, nationalism/internationalism, individ/kollektiv – som går på tvärs med varandra över partigränserna. Det är mycket mer än bara ett spel.

Så svarade partiledarna om tro, bön och livsåskådning

Men till syvende och sist handlar politiken om att lösa sakfrågor, och de tar inte paus bara för att det parlamentariska läget är oklart. Den kommande regeringen har en diger åtgärdslista, varav flera ämnen diskuterats alldeles för lite i valrörelsen.

• Familjerna: Hur ska vi bryta det sjunkande barnafödandet och stötta familjen, denna pelare som bär upp samhället?

• Civilsamhället: Allt är inte politik. Många frågor löses bäst av idéburna organisationer och vanliga människors insatser i vardagen.

• Demokratins stärkande: Oberoende institutioner och medier, och en stark yttrande-, åsikts- och religionsfrihet, är grundbulten för ett friskt Sverige.

• Bekämpandet av extremism: I valrörelsen har vi sett inte minst antisemitismen sticka upp trynet, och många svenska muslimer vittnar om ett ökande hat. Erfarenheterna visar att extrema partier bör hållas på armlängds avstånd från svenska regeringar. 

• Det internationella samarbetet: Vi lever i en tid då Ryssland bedriver hybridkrig, ryska drönare är nära att träffa västliga politiker och USA är på helt andra platser fysiskt och mentalt. Då är organisationer som EU och Nato viktigare än någonsin.

• Klimatet: Klimatfrågan har behandlats styvmoderligt i valrörelsen, trots att augusti var den varmaste månad som någonsin uppmätts. Det är själva definitionen på en ödesfråga, och den hör intimt ihop med…

• Biståndet: Nyligen berättade DN att Sida stoppat sitt bistånd till en organisation som övervakar glaciärer i Nepal – bara veckor föra den fatala översvämningen i landet. Det finns inga enkla samband, men ett är säkert: Partier som vill minska invandringen med motiveringen att det är effektivare att ”hjälpa på plats” kan inte med gott samvete sluta hjälpa på plats.

En sak är viktig att minnas dagen efter valet 2026. De stora skiljelinjerna i svensk politik går inte mellan vänster och höger, liberala och konservativa, ”rödgröna” och ”blågula”. Den går mellan å ena sidan dem som respekterar sina meningsmotståndare och söker konstruktiva uppgörelser, å andra sidan de som tror den politiska rivalen om ont och inte drar sig för svartmålning, förolämpningar och hot. Det är dags att sluta skrika och återupprätta det respektfulla politiska samtalet.

Nu pekar allt på att Sverige går in i en mycket komplicerad parlamentarisk situation. Den kommer att kräva ansvarstagande, prestigelöshet och vuxet agerande. Tidigare röda linjer lär bli tvungna att omprövas. 

Som kristna vet vi att kärleken är tålig och mild. Vi vet att den inte är utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.

Att vilja att politiken tar efter kärlekens exempel efter valdagen 2026 är inte naivt. Det är hoppfullt.

Erik Helmerson: ”Vänsterbliven” eller ”högertroll”– varför är alla så arga hela tiden?