1990-talet:  Stora förändringar när Dagen hamnade i djup ekonomisk kris

Het debatt om registrerat partnerskap, Ecco Homo och en ekonomi som var i kris. I åtta artiklar tar Elisabeth Sandlund dig med på en vindlande resa genom Dagens historia. En artikel för varje årtionde. Nu är det dags för 1990-talet.

Elisabeth Sandlund

Skribent och mångårig Dagenmedarbetare

1990-talet var ett årtionde av kamp för Dagen. På det publicistiska planet handlade det registrerat partnerskap om en kamp för de etiska och moraliska värderingar som varit vägledande från tidningens start. För företaget Dagen gällde kampen att säkra den långsiktiga överlevnaden.

”Något förakt skall vi inte visa mot de annorlunda. Men förslaget att införa registrerat partnerskap för homosexuella är också konsekvensen av en dåligt genomtänkt neutralitetsdoktrin. Det är en efterapning av äktenskapet men utan den grundmotivering som finns vid ett äktenskap: att skapa trygghet åt kommande släkten.” Olof Djurfeldts formulering i en ledare 19 februari 1992 sammanfattar Dagens konsekventa ställningstagande på tvärs mot de vindar i samhället som blåste med allt större styrka.

När riksdagen drygt två år senare röstade igenom partnerskapslagen var kritiken skoningslös men tonen närmast sorgsen: ”Riksdagen tog ett tragiskt beslut, när den i går eftermiddag införde registrerat partnerskap för homosexuella i Sverige. Vi tror att framtiden kommer att utvisa, att man den 7 juni 1994 slog in på en mycket olycklig väg”, skrev Djurfeldt. Dagens förstasida toppas av en bild av voteringsresultatet (171 ja, 141 nej, 5 avstår och 32 frånvarande) med rubriken ”Vilken tavla!”

Ecca Homo premiärvisades

Inför riksdagsvalet i september samma år uppmanade Olof Djurfeldt den 6 september väljarna att stryka de kandidater som röstat ja till partnerskapslagen med särskilt adress till Socialdemokraterna. ”Inte en enda S-riksdagsman stödde med sin röst de socialdemokrater som ansåg partnerskapsreformen helt omotiverad,” konstaterar han och manar väljarna till att på detta sätt stärka samvetsfriheten mot ”den massiva kollektivismen”.

Tidsandan på 1990-talet

Seinfeld i USA och Killing-gänget i Sverige är exempel på den ironi som präglar 1990-talet. Telefonsvararen håller koll på vem som ringer innan mobiltelefonerna helt tar över. Internet blir allt mer tillgängligt. 1994 sänds första avsnittet av "Friends" och där syns kläderna ur 1990-talets garderob: Denim av alla de slag, cowboyvästen, de slitna jeansen, magblusar och minikjolar. Killar har i v-ringningar och färgglada skjortor.

När det kommer till vad som händer i världen så avskaffas apartheid i Sydafrika och Nelson Mandela blir president.

Aidskatastrofen som började som ett virus som “bara” drabbar homosexuella män i LA sprider sig över världen. Värst drabbas länder i Afrika där miljontals barn blir föräldralösa.

I Rwanda sker folkmordet där nära en miljon människor dödas under en tre månaders period.

Jugoslavien faller sönder i ett inbördeskrig.

Minns du sången spelas in av TV-Inter och sänds bland annat i SVT. Totalt spelades 24 program in. På radion spelas sånger av Spice Girl, Nirvana, Backstreat Boys.

Ekumenik men också nya karismatiska rörelser som Vineyard och Livets ord är på tapeten. Carola gifter sig i Livets ord och SVT direktsänder medan debatten om samboskap går varm i spalterna.

ANN JONSSON och EVA NORDENSTAM VON DELWIG

Frågeställningen levde under hela årtiondet, men debatten tog fart 1998, när adoptionsfrågan utreddes, en särskild ombudsman för homosexuella tillsattes och hetslagstiftningen utvidgades. Den riktigt heta frågan blev fotoutställningen Ecce homo som premiärvisades under Europrideveckan i Stockholm och som sedan, med tillstyrkande av ärkebiskop KG Hammar, togs till domkyrkan i Uppsala. Ämnet dominerade nyhetssidorna under sensommaren och hösten och på ledarplats var kritiken skarp. ”Om inte Hammar och hans domprost i Uppsala förstår att de här bilderna uppfattas som direkt hädelse av många ärliga och sunda kristna, då har de tappat kontakten med det andliga livet i sin egen kyrka”, skrev Dagens andreredaktör Torbjörn Freij på ledarplats (28 augusti) Och när påven i oktober ställde in en sedan länge planerad audiens för Hammar med hänvisning till katolska kretsar i Sverige som upprörts över utställningen var Dagen inte förvånad över beslutet men däremot över Hammars reaktion när han talade om en förödmjukelse av hela Svenska kyrkan.

Dagen var allt annat än en ensam ropande röst i öknen. När det gällde motståndet mot såväl partnerskap, rätten för homosexuella att adoptera samt slutligen, 2009, att ingå äktenskap fanns ett brett stöd i svensk kristenhet, också inom Svenska kyrkan. Att framgången uteblev är otvetydigt.

Långdragen kamp mot barnpornografi

Bättre gick det i andra frågor. Alldeles i början av decenniet inledde Dagen en kampanj för att behålla religionskunskapsämnet i gymnasieskolan. Stödet blev stort, inte bara från kristna utan också för företrädare för andra religioner och från allmänheten med bland annat namnlistor till riksdagens utbildningsutskott. I maj 1991 löd rubriken på ledaren ”En seger för förnuftet”. Utskottet hade gett skolminister Göran Persson bakläxa. Religion blev kvar på schemat på de teoretiska linjerna och fördes dessutom in även på de yrkesförberedande. ”Utbildningsutskottets förslag har tänt ett ljus – kanske är Sverige äntligen på väg att erkänna att det finns andra värden än de materiella”, skrev Olof Djurfeldt.

Också i den långdragna kampen mot barnpornografi under 1990-talet deltog Dagen aktivt med nyhetsartiklar och ledartexter. Kritiken mot ett halvhjärtat förslag från den statliga utredningen var hård och belåtenheten stor när justitieminister Laila Freivalds i augusti 1997 lovade ett förbud mot alla former av barnporr. För de medier och organisationer, däribland Journalistförbundet, som hävdade att förbudet innebar en inskränkning av yttrandefriheten hade Dagen inget till övers. ”Det är ett sorgligt skådespel”, konstaterade ledarskribenten Carin Stenström (19/12 1997).

Dagens opinionsbildning i dessa och andra frågor var, liksom tidigare, ett viktigt argument för tidningens fortsatta existens, både i prenumerationsvärvningen och för den långsiktiga finansieringen. Utmaningarna var många och lösningen kom att kännetecknas av ökad ekumenisk samverkan över samfundsgränserna och, mot slutet av decenniet, även över gränsen till Norge.

Veckomagasinet Petrus födelse

Ett första märkesår var 1993, när fyra frikyrkotidningar – Örebromissionens Missionsbaneret, pingströrelsens Evangelii Härold, Helgelseförbundets/Fribaptisternas Trons Segrar samt Svenska alliansmissionens Tro – slogs samman till Veckomagasinet Petrus, med redaktionslokaler i Dagenhuset på Stora Essingen. Första numret, med Håkan Arenius från Örebromissionen som chefredaktör och Daniel Grahn från Alliansmissionen som redaktionschef, utkom 1 oktober.

Någon förändring av ägandet av Dagen var i detta skede inte aktuellt. Ekonomin var dock allt annat än lysande och när styrelsen i februari 1993 bestämde sig för att satsa framåt och ge tidningen en ny grafisk form parades det med ännu en insamling av medel från dem som Olof Djurfeldt i en ledare (24/2) kallade ”Dagens engagerade vänner”. Samtidigt konstaterade han att ”det är ett livsvillkor för tidningen att den når ut till nya läsargrupper. Den måste ännu mer bli den dagstidning som medvetna kristna i alla läger upplever som sin.”

Sex månader senare utkom ”en radikalt förnyad Dagen, född i självkritik, bön och intensivt arbete.” Den grafiska formen var annorlunda, bitvis originell, och innehållet omstrukturerat. Och målet var högt ställt: ”Dagen vill blåsa till kristen samling kring den folkväckande uppgiften, till medveten konfrontation med den ytliga materialismen och njutningsfilosofin liksom med våldsromantiken och främlingsföraktet”, skrev Olof Djurfeldt (24/8).

Ekonomiska bekymmer

Ansiktslyftningen till trots – de ekonomiska bekymren för Dagen och för hela Dagengruppen, där pingströrelsens företag var samlade – fortsatte. I november 1997 konstaterades det i en nyhetsartikel att budgeten för 1998 pekade på ett förlustresultat på 13 miljoner kronor. En snabbutredning tittade på olika lösningar, bland annat ett minskat antal utgivningsdagar med internet som komplement.

En nyckelperson var Daniel Grahn, som just tillträtt som ny chefredaktör. Ansvarig utgivare blev han däremot inte förrän i januari 1998 efter att Dagen friats i sitt första (och hittills enda) tryckfrihetsmål, som gällde granskningen av den svenske sångaren och entreprenörens Erik Anders fastighetsaffärer i Florida. Eftersom artiklarna publicerats när vd Agne Furingsten var ansvarig utgivare var det naturligt att bytet inte skedde förrän avgörandet skett.

I slutet av januari konstaterade en nyhetsartikel att Dagen var ”i djup ekonomisk kris” och att läget blivit akut eftersom koncernbidragen sinade när Samspar drabbats av kreditförluster. (27/1). Ett breddat ägande fanns med i diskussionerna och blev konkret i maj när Dagen kunde berätta att ”den norska tidningen Vårt Land kan bli Dagens räddning” genom att gå in som delägare (12/5). Några dagar senare fick Dagenläsarna stifta bekantskap med bland andra Vårt Lands chefredaktör Helge Simonnes i ett stort reportage signerat andreredaktör Torbjörn Freij.

Minskad utgivning

Samtalen med de samfund som stod bakom Petrus fortsatte under våren och sommaren och när årsskiftet närmade sig hade planerna tagit fast form, både när det gällde ägande, där Dagengruppen och Vårt Land tog de största posterna med Nybygget (numera EFK) och SAM som mindre ägare, och besparingsåtgärder med en försäljning av Dagenhuset till IOGT/NTO och en minskad utgivning till fyra dagar i veckan med Petrus som helgbilaga.

Tisdagen den 30 mars 1999 utkom första numret av Nya Dagen. ”I en tid av krigslarm, oro inför framtiden, ideologiskt gungfly, segregation och orättfärdighet orienterar vi oss mot vad vi menar är kristendomens kärna – Jesus Kristus”, skrev Daniel Grahn på ledarplats och betonade att Dagen vill uppmuntra det samhällsengagemang som springer ur kristen tro. ”Inte bara som en vanlig tidning för kristna, utan en kristen tidning för hela det svenska folket.”

Stora ord. Och snart stundade inte bara ett nytt decennium utan ett nytt millennium.