Stödet från familjen blev avgörande när Jozef vågade berätta om övergreppen

När Jozef Zapotoka kände sig ensam som barn blev kyrkan hans tillflykt. Men på den plats där han borde känt sig som tryggast utsattes han för sexuella övergrepp. Nu berättar han sin historia. 

År 2007 köpte Jozef Zapotoka och hans sambo Lena ett vykort i en presentbutik i Vatikanen. Paret hade rest till Italien på semester och vid besöket i Peterskyrkan, väcktes minnena från barndomen till liv igen. Vykortet blev Jozefs sätt att för första gången konfrontera den präst som förgripit sig på honom under barndomen.

– Där skrev jag att jag inte glömt vad han gjorde mot mig när jag var barn och om hur det påverkat mig i livet.

– Det kändes viktigt. Som ett första steg. Men det skulle dröja tre år och många fler brev innan jag fick ett svar, säger Jozef.

66-årige Jozef Zapotoka är aktuell med boken Du måste glömma. Boktiteln utgår från hans mammas upprörda respons när han som vuxen berättade för henne om övergreppen.

– Hon bara skrek på mig. Sa att jag måste glömma alltihop.

Varför reagerade hon så?

– Därför att kyrkan var så central för henne. Det var otroligt viktigt för henne att upprätthålla en fin fasad med fina kläder och fina middagar. Jag har förstått att jag var ett oönskat barn, och det där skyltfönstret utåt var viktigare för min mamma än hur jag mådde.

Jozef Zapotoka beskriver en tuff uppväxt i nuvarande Slovakien. Han säger att han aldrig upplevde någon genuin kärlek från sina föräldrar. Pappan hade alkoholproblem och blev ofta våldsam och hotfull när han drack. Tryggheten under barndomen fick Jozef i stället från mormodern.

– Hon fanns alltid där för mig. Ställde upp och gav mig kärlek. Hon lärde mig att inte vara rädd för åska och så berättade hon historier från sin barndom. 

Under de tidiga barnaåren blev även kyrkan en viktig plats för Jozef. Han var korgosse, ministrant och hjälpte prästerna med praktiska sysslor.

Jozef minns hur en ung, karismatisk präst kom till kyrkan. Han hade humor och blev snabbt populär bland de unga i församlingen. I sin bok beskriver Jozef hur prästgården nu blev något av en ungdomsgård. Men det var också där, i prästens hem, som övergreppen började.

– Prästen började smyga sig på mig när jag var i tioårsåldern, berättar Jozef. 

Han beskriver hur han vid ett tillfälle blev ensam med prästen och denne föreslog att de skulle jämföra ärr med varandra eftersom de båda opererat bort blindtarmen.

– Plötsligt började han känna på mig och ta på mig. Jag var ju bara tio år och förstod inte vad som hände, men jag förstod att det var fel.

Övergreppen fortsatte och trappades upp. Jozef vågade inte berätta något. Tjeckoslovakien var en stängd kommuniststat och prästen hotade Jozef med att de båda riskerade att straffas av säkerhetspolisen, Stasi om hemligheten blev känd.

– Men mardrömmen slutade inte där, säger Jozef Zapotoka.

– I vår församling fanns även en präststudent. Som person var han helt annorlunda än ungdomsprästen, han var känslokall och inåtvänd. Nu började också han att utnyttja mig. Än i dag kan jag knappt tänka på honom utan att rysa.

Jozef Zapotoka talar sakligt och eftertänksamt, men rösten darrar ändå till vid minnet av våldtäkterna. Han beskriver hur övergreppen fortsatte tills han var i 13-årsåldern.

I boken beskriver han utsattheten och vanmakten att inte kunna berätta för någon. För Jozef blev lösningen att se till att han aldrig mer hamnade ensam tillsammans med någon av förövarna. Men det skulle dröja lång tid innan han vågade berätta vad han utsatts för.

Flydde till Sverige

Åren gick. Jozef Zapotoka växte upp, gick ut skolan och började arbeta på postkontor. Men han var inte tillfreds med livet. Inom honom växte en längtan bort från allt. Bort från minnena av våldtäkterna, bort rån pappans ständiga drickande och mammans brist på kärlek. Bort från hela det kommunistiska Tjeckoslovakien.

År 1986 kom plötsligt möjligheten. Jozef fick en chans lämna landet och resa till Finland. Därifrån tog han sig vidare till Sverige och här tog det nya livet sin början. Jozef hamnade i Helsingborg, kämpade för att snabbt lära sig svenska och snart träffade han sin stora kärlek, Lena. Hon var också den första person han någonsin berättade om övergreppen för.

– Jag fått otroligt mycket förståelse och stöd från min sambo Lena och av hela hennes familj. Det har varit helt avgörande, berättar han.

”Bitterheten är ett fängelse”

Jozef fick jobb inom vården och utbildade sig senare inom massage, akupunktur och  psykoterapi och öppnade ett eget företag. I de egna terapisamtalen under utbildningen fick han med tiden möjlighet att bearbeta vad han varit med om.

– Min psykoterapeut Annika bankade på mig tills jag vågade öppna dörren. Jag visste ju att jag bar de här sakerna inom mig.

– Till sist lät jag allting komma upp till ytan och började berätta.

Så föll domen mot 78-åringen bakom grova sexhotsbreven

I arbetet med sin bok Du måste glömma har Jozef gått in i mörka vrår i sitt inre, tvingats konfrontera minnen han helst velat glömma. Men drivkraften att sanningen måste komma fram har varit starkare än smärtan, och han har bland annat fått berätta sin historia i Nyhetsmorgon i TV4.

– Vid ett senare tillfälle blev jag även uppringd av en släkting som berättade att denne också utsatts för övergrepp av en av prästerna som förgripit sig på mig.

Vad hoppas du att boken ska föra med sig?

– Jag hoppas att den ska öppna dörrar och hjälpa människor att inte fastna i sin rädsla eller bitterhet.

Jozef Zapotoka citerar Nelson Mandelas berömda ord efter frigivandet ur fängelset på Robben Island: ”När jag gick ut genom dörren mot den grind som skulle leda till min frihet, visste jag att om jag inte lämnade min bitterhet och mitt hat bakom mig, skulle jag fortfarande vara i fängelse”.

– De orden talade till mig. Bitterheten är ett fängelse.

Samtidigt är kampen för upprättelse viktig för honom. Han har på flera fronter tagit kontakt med Katolska kyrkan och beskrivit vad han utsattes för i barndomen av kyrkans präster. Skrivit brev till den slovakiske ärkebiskopen och även direkt till dåvarande påven.

Vad fick du för svar på det där vykortet du skickade till den första förövaren?

– Efter tre år fick jag svar från den första prästen. Men han bad inte om förlåtelse utan ville att jag skulle dra tillbaka anklagelserna.

– Jag skickade även brev till dem som ansvarade för båda förövarna. Jag ville att de skulle förstå vad de här prästerna hade gjort, men jag ville även att de skulle få möjlighet att söka hjälp.

Jozef fick långt senare veta att den andra prästen som utsatt honom hade fråntagits möjligheten att verka som präst. Dock alltför sent då prästen redan var både gammal och dement när han togs ur tjänst. För Jozef kändes det som att man skyddat förövaren in i det sista.

Hur har din tro påverkats av de här övergreppen?

– Jag har fortfarande en tro. Det är inte själva tron jag haft problem med. Det är de här prästerna, som gör sig skyldiga till sådana här brott. De är inte på rätt plats. De behöver få vård.

– Kyrkan behöver ta hand om människor, inte vara en plats där barn och unga far illa. Jag har inte återvänt min barndoms kyrka sedan jag lämnade den.

Har du fått någon hjälp i kampen för upprättelse från svenskt håll?

– Katolska kyrkan i Sverige försökte faktiskt hjälpa mig. Men det tog flera år innan de tog min berättelse på allvar.

Jozef Zapotoka beskriver att korrespondensen mellan honom och olika instanser inom Katolska kyrkan i Slovakien, Sverige och Vatikanen  pågick mellan åren 2007 till 2019. 

– Då fick jag äntligen upprättelse och bekräftat att jag hade varit trovärdig i min berättelse.

Någon kompensation från kyrkan har han dock aldrig fått.

– Det har varit mycket prat och lite verkstad. Det enda jag fått är ett papper från kyrkan att de ber för mig.

”Kyrkan blandar konstant ihop förtroende och förlåtelse”