Prästen Maria: Det är främst andra som ser hinder i att vara präst med rullstol

Vid 40 års ålder vågade Maria Norberg ta steget mot den kallelse hon så länge burit på. Men efter prästvigningen tog det stopp: hon blev knappt kallad på någon intervju.

– Våra fördomar handlar ofta om rädsla för det okända, och det behöver vi jobba med tycker jag, säger Maria Norberg.

Det finns flera tillfällen då hennes medfödda funktionsnedsättning blivit en tillgång i tjänsten som präst. Ett exempel är när Maria Norberg, då ganska ny i ämbetet, höll i en gudstjänst där psalmen Måne och sol sjöngs. Utan att tänka på det började hon teckna texten med händerna. 

– Efteråt kom en kvinna fram till mig, tillsammans med sitt barnbarn som använde teckenspråk. Barnet hade tyckt det var så häftigt att gå till kyrkan och se att prästen också tecknade!

– En annan bra sak är när det finns små barn i församlingen, och jag kan tända lampor på min elrullstol som de kan titta på, säger Maria Norberg med ett litet skratt.

Arg på Gud

Det märks att hon har både självdistans och humor. Sedan födseln har Maria Norberg en ovanlig funktionsnedsättning på grund av en neurologisk skada, som gör att hon behöver en elrullstol och assistenter för att klara av vardagens bestyr. Som barn såg hon inte sin kropp som något hinder, sådana tankar kom först under ungdomsåren. Då blev hon också arg på Gud, för att hon höll på att förlora synen.

När hon väl fått ur sig ilskan och frustrationen, så avtog den. 

– Efteråt kunde jag konstatera att Gud klarade av att ta emot min ilska. Det kanske var lite jobbigt för mig den perioden, men inte för Gud, säger Maria Norberg.

Hon står och väntar på en färja utanför Lysekil medan vi pratar, på väg för att besöka sin mamma som är 89 år och har en demenssjukdom. Det var en stor anledning till att Maria Norberg nyligen avslutade en mångårig tjänst i Töreboda pastorat och i stället tog tjänst i Svenska kyrkan på Orust. Nu är det betydligt lättare för henne att hälsa på mamman.

Annars kräver vardagen alltid en hel del planering och praktisk hjälp. Men det är något Maria Norberg är van vid. Snarare är det omgivningen som ser problem och hinder, som egentligen kanske inte alls är något att bekymra sig för. Om en kista kan rullas in i en kyrka, så kan Maria komma in samma väg med sin rullstol, menar hon. Och har hon exempelvis svårt att hålla i ett barn under en dopgudstjänst, så får helt enkelt någon annan hålla. ”Det behövs vatten och att man säger: I Faderns, Sonens och den helige Andens namn”, som hon själv svarade under en anställningsintervju när de undrade hur hon skulle klara av att hålla i dop. 

– Fördomar finns kvar så länge vi inte bearbetar våra rädslor för det okända. Fortfarande kan människor till exempel prata över huvudet på mig, eller förutsätta att jag inte klarar av vissa saker, utan att ha frågat mig först, vilket vore det logiska, säger hon. 

Linus, 28: Jag vill inte bli helad, synnedsättningen är en del av Guds plan för mig

Blev änka

Det var Marias make Stefan som peppade henne att, efter 16 år som diakon, våga ta steget och läsa till präst. Stefan delade inte Marias kristna tro, men visste att det var hennes stora dröm. Han varnade henne för att hon kunde bli bitter om hon inte följde drömmen, eller kallelsen, som Maria benämner den. Stefan dog i sjukdom 2018, men Maria är evigt tacksam för att han hjälpte henne att våga ta steget, och hon kommer aldrig att sluta älska honom.

Maria Norberg tror att en speciell uppgift för henne som präst är att få vara med och bredda bilden av vem Gud är, och bidra till att fler människor tas i anspråk i hans församlingar.

– Vi kan bli bättre på att fråga människor om de vill vara med och bidra med det ena eller det andra, även om de inte förväntar sig att få frågan. Sedan behöver vi också titta på hur vi är skapade: med en mun och två öron – vi behöver alltså lyssna mycket mer, höra vad folk verkligen säger, och hjälpa dem att översätta det. 

Hon får titt som tätt höra människor som säger sig inte tro på Gud, för att de har svårt att tro på ”en skäggig gammal gubbe uppe bland molnen”.

– Jag brukar svara att i så fall tror inte heller jag på Gud. Därifrån kan man ofta få till ett samtal om gudsbild. 

Kan din funktionsnedsättning bidra till att ge en bredare bild av vem Gud, är tror du?

– Ja, det tror jag faktiskt. För att se ut som jag gör, och vara präst, är också något som inte är förväntat.

– Jag brukar säga att jag aldrig kan se ner på människor, bokstavligt talat. Vilket gör att det liksom blir lite mer jämlikt från första början.

Jag intervjuade nyligen en präst med synnedsättning, som inte trodde att det var meningen att han skulle bli helad. Han såg sin funktionsnedsättning som en del av Guds plan. Kan du hålla med?

– Jag kan säga amen till det. Det finns en jättefin text i Jeremia om hur Gud visar på en krukmakare som formar sina lerkärl. Jag tänker att det Gud format det har han format, och det är inget misstag. Det känns ju väldigt oschysst att påstå att vissa människor är misstag – vem har rätt att bestämma det? 

Inte bara det praktiska

Maria Norberg är gärna med och visar att alla får plats i kyrkan, oavsett hur man se ut och vilka begränsningar man har. Att vara en öppen och tillgänglig kyrka handlar om så mycket mer än rullstolsramper och hörselslingor, menar hon. Tillgänglighet behöver även alltid ha det psykiska och sociala perspektivet.

– Kommer man in till en kyrka där man inte känner att den psykiska och sociala tillgängligheten finns – då spelar det ingen roll hur fysiskt anpassat det är. 

– Och det gäller inte bara för kyrkorummet – det bör sträcka sig till koret och personalrummet också. Det vill jag gärna vara med och bidra till. 

Fyrljuspriset 2025 till Lena Maria Vendelius