Sluta blunda för palestinska myndighetens främjande av terror

I en debattartikel i Dagen 19/4 hänvisar Bo Forsberg, Sune Fahlgren, Kjell och Inger Jonasson till ett riksdagsseminarium jag hållit, där Itamar Marcus inbjudits för att tala om de verkliga hindren för fred. Det är smärtsamt att se kristna företrädare blunda för detta, och i stället försöka undergräva Marcus trovärdighet genom guilt by association.

Felaktigt anklagas Marcus för aktiviteter han aldrig varit inblandad i och för att stödja organisationer han aldrig gjort något för. Central Fund of Israel grundades inte av Itamar, utan av föräldrarna Hadassah och Arthur Marcus 1979 och leds i dag av hans bror. Itamar Marcus var dess vice ordförande 1999–2008, men ingen av de artiklar de nämnda artikelförfattarna hänvisar till rör den tiden. Och anklagelser framförda i medier är i sig inte juridiskt fastställda sanningar.

Sedan Israel överlämnade Betlehem till Palestinska myndigheten har de kristna i staden tvingats fly för att få leva i säkerhet, och andelen kristna i staden har minskat från cirka 70 till 10 procent av befolkningen.

—  Mikael Oscarsson

Den organisation Itamar Marcus grundat och leder heter Palestinian Media Watch. Under 25 år har den undersökt Palestinska myndighetens verksamhet, deras tv-sändningar och skolmateriel. Man granskar allt från barnprogrammen till nyhetsinslagen. Resultatet är, åtminstone i mina ögon, skrämmande – till och med barnprogram är fyllda av hatpropaganda och uppmuntran till terror.

I vår strävan efter fred har vi inte råd att ignorera hur indoktrineringen av unga palestinier går till.

I skolan och i barnprogram sända av Palestinska myndighetens tv-kanal lär sig palestinska barn att staten Israel inte borde finnas. Även myndighetens utbildningsminister främjar detta budskap.

Barn lär sig att dö som martyrer. En video som regeringspartiet Fatah publicerade på sin Facebook-sida säger att barn bara är ”ammunition” och avsedda för ”martyrskap”. Palestinska myndighetens avhumanisering av barn leder många in på våldets och terrorattentatens väg.

När en 14-årig palestinsk pojke på detta sätt förletts att bli barnsoldat, miste han livet och hyllades i myndighetens tv-kanal som martyr, till orden från sången I’m Dreaming of Martyrdom: ”Följ med mig till paradiset / Min mor, det här är den vackraste tiden.”

I sitt efterlämnade testamente bad han sina föräldrar att inte gråta om han skulle dö, utan skrev: ”Prisa Allah, som har förverkligat min dröm att bli martyr.”

Detta är i mina ögon systematiskt utförda övergrepp av Palestinska myndigheten mot barn.

Indoktrineringen inkluderar grova antisemitiska budskap. Exempelvis beskriver den palestinske presidentens religiöse rådgivare Mahmoud Al-Habbash judar som omänskliga – som apor och grisar.

Dessa få exempel kan mångfaldigas. Sammantaget avslöjar Marcus organisation den taktik och kommunikation som används av Palestinska myndigheten för att fylla barn och unga med hat.

Att angripa Marcus person som icke trovärdig – som Forsberg, Fahlgren, Jonasson och Jonasson gör, för att han skulle ”generalisera” utifrån belagd terror- och hatpropaganda – och är i mitt tycke en mycket bekymmersam reaktion. Jag sällar mig då hellre till Hillary Clinton, som måste ha gjort en helt annan bedömning av hans person när hon som senator, inte långt innan hon blev USA:s utrikesminister, publicerade en rapport med Marcus kring just den ovan beskrivna situationen om den palestinska hatpropagandan i skolböckerna.

Jag ämnar inte på något sätt förminska problematiken i det heliga landet, men vi behöver se att roten till det hat många palestinier hyser mot israeler, bottnar i en uppviglande och dehumaniserande propaganda som pumpas ut av Palestinska myndigheten.

[ Tusentals tog avsked av israeliska systrar som sköts ihjäl i terrordåd ]

Sverige är och har historiskt varit en stor biståndsgivare till Palestina. För att vi inte ska ge understöd till de krafter som späder på hatet bland den palestinska befolkningen krävs en kursändring.

Sveriges nya regering har aviserat sänkt bistånd till Palestinska myndigheten. Kristdemokraterna vill villkora det svenska biståndet till Palestina: Så länge den Palestinska myndigheten sprider hat och antisemitism ska svenska biståndspengar inte gå till myndigheten.

Slutligen är det i mina ögon ledsamt att Forsberg, Fahlgren, Jonasson och Jonasson ensidigt attackerar Israel, Mellanösterns enda demokrati, där judar, kristna och muslimer kan leva i samexistens.

Sedan Israel överlämnade Betlehem till Palestinska myndigheten har de kristna i staden tvingats fly för att få leva i säkerhet, och andelen kristna i staden har minskat från cirka 70 till 10 procent av befolkningen.

De fyra författarna noterar att palestinska kristna efterlyser hjälp mot Israel. Har de funderat över att om de kristna ledarna i Betlehem skulle kritisera Palestinska myndigheten – som till stor del är ansvarig för deras lidande – skulle det kunna vara förenat med livsfara? Risken är stor att det kan sluta med att de torteras i ett palestinskt fängelse.

Israel är långt ifrån perfekt och det är fritt fram att kritisera landets politik.

Men varför är det så svårt för Forsberg, Fahlgren, Jonasson och Jonasson att uttrycka att just det Itamar Marcus avslöjar behöver stoppas om fred ska bli möjlig? Och varför bagatellisera och överskyla Palestinska myndighets spridning av hat, antisemitisk propaganda och främjande av terror?