Svek av samhället att öppna dörren till könsbyte för tonåringar

Ann-Christine Ruuth frågar mig hur lång tid som är rimlig att fundera över sin könsidentitet, och föreslår ett spann mellan 1 och femtio år. Det är förvisso en intressant fråga, men en som över huvud taget inte är relevant för det ämne jag tog upp i min artikel där jag skrev om tonårstidens sökande efter identitet, och att det under denna tid i livet är olämpligt att ta sitt livs kanske största beslut: att byta könsidentitet.

Att det är skillnad mellan juridisk könstillhörighet och att genomgå könskorrigerande behandling tror jag också är klargjort för alla som intresserar sig för frågan, även om begreppen är snubblande lika och kan blandas ihop. Den lag som ser ut att träda i kraft den 1 juli gäller juridisk könstillhörighet och görs tillgänglig för barn som fyllt 16 år; alltså mitt i den tid i livet som för många är som mest turbulent i sökandet efter den egna identiteten.

Det är inte alltid enkelt att hitta balansen mellan sin egen subjektiva upplevelse och kollektivets dito, och jag har full respekt för att Ann-Christine Ruuth är sin egen livsvandring nära. Så även de många människor som hon på olika sätt refererar till. Risken med att ha sin egen livsresa som grund för all argumentation är dock att glömma att människor gör olika resor och att alla inte landar på samma plats.

Det Ruuth i sitt svar viftar bort är icke desto mindre något som förtjänar både respekt och varsam hantering: att vårt samhälle på kort tid sett en närmast epidemisk utveckling av unga människor, ofta flickor, som inte kan identifiera sig med sin egen kropp. Varför är det så?

Att det alltid funnits transpersoner i samhället är en för tunn och grund förklaring – det vi ser här och nu har en helt annan magnitud. Varför upplever plötsligt så många unga människor, barn, att de lever i fel kropp? Statistiskt är det oförklarligt många som kommer fram till att det är just kroppen som blivit fel. Varför?

Och är det bästa vi som samhälle kan erbjuda, när vi står inför något vi inte förstår, en tvåstegsraket med först en ny juridisk identitet och sedan, för den som vill gå vidare, en djupgående, irreversibel förändring av kroppen?

Som kristdemokrat är människans unika värde en grundplatta för allting annat: Människan har ett oändligt värde, baserat på sin blotta existens. Som kristen tror jag därtill att varje människa är skapad av en vilja och för ett syfte, till Guds avbild. I det vida spannet av att vara en avbild av något som är för stort för oss att förstå eller beskriva tror jag också att det finns plats för alla. Vi är lika men väldigt olika, olika men väldigt lika. 

Så enkelt blir det att byta juridiskt kön – ”Sverige har tappat förnuftet”

Det är ett svek av samhället att öppna dörren till stora juridiska beslut för tonåringar som ännu inte ens får skaffa eget abonnemang på Disney+. Visst kan man förminska konsekvenserna genom att påpeka att man kan ändra sig igen, längre fram – men borde då inte nästa fråga vara hur många gånger den professionella slutsatsen rimligen kan vara att man lever i fel kropp? Det finns bara två att välja på: Antingen var det rätt från början eller så var den juridiska korrigeringen fel. Att behöva ”byta tillbaka” måste av många goda skäl, men främst av omsorg och respekt för individen, vara att betrakta som ännu en smärtsam omväg för en människa i behov av adekvat stöd och hjälp.

 För vissa kommer en övertygelse om att leva i fel kropp bestå, och då är myndighetsdagen och rätten till egna beslut snart där. För andra kommer stormen bedarra och det kommer visa sig att ett juridiskt könsidentitetsbyte i tonåren hade varit förhastat.

Låt därför barn vara barn och inkludera dem inte i den nya könstillhörighetslagen.