Krav på viss livsstil avskräcker från att gå med i Frälsningsarmén

Det finns ingen frikyrka i Sverige med ett så starkt varumärke som Frälsningsarmén. Samtidigt är det också den minsta frikyrkan som finns, och trots sin popularitet krymper den stadigt.

– Människor tycker att Frälsningsarmén gör mycket gott, men man har svårt att se sig själv som en del av vår organisation, konstaterar Kjell Karlsten, officer inom rörelsen.

Mannen med skäggstubb och alkoholglansiga ögon skiner upp i ett stort leende när Frälsningsarméns bil rullar in i parken vid Tantolunden på Södermalm i Stockholm.

– Det är skölden, förklarar Emilio.

Han syftar på Frälsningsarméns välkända röda logga, formad som en sköld, vilket är den mest avväpnande symbol det går att komma med i en sådan här situation.

Snart är mannen framme vid bilen och tar tacksamt emot en kopp kaffe och förklarar att han redan fått hjälp från “kollegorna”, det vill säga Frälsningsarméns center en bit bort.

Flockas runt bilden

Frälsis-bilen drar snart till sig fler folk, främst unga män med rötterna i Afrika som uppenbarligen hamnat snett i tillvaron.

Förutom väder och vind, kaffe och mackor, är samtalsämnena rakt på sak om livets viktiga frågor. En kvinna berättar med smärta i rösten om sitt försök att få tillbaka vårdnaden om sitt barn, samtidigt som det är tydligt att hon befinner sig i någon form av missbruk.

– Ursäkta om jag stör, men har ni lite kaffe, säger en man som sakta makat sig hit på rangliga ben.

Han har en stor glugg i överkäken, en lortig tygkasse i handen och pratar släpigt som om han fortfarande har kvar något av ruset i kroppen.

– Ha en bra dag, världen behöver dig, säger Sofia Fållsten när hon räcker över kaffet.

– Jag delar gärna världen med er, får hon till svar.

Är inte med

Varje tisdag åker ett team från Frälsningsarmén ut på en runda i Stockholms parker för att möta utslagna och människor i hemlöshet. De går rakt fram till de grupper som andra väljer att ta en omväg för. Att de är välkomna märks tydligt, när samhällets utslagna får syn på “skölden” tänds något i deras ögon.

Det finns en speciell detalj i den här berättelsen. De två personerna som är ute med Frälsningsarméns bil, Emilio Betancour-Roth och Sofia Fållsten, är själva inte frälsningssoldater. Emilio berättar att han har sina rötter i Katolska kyrkan, men att han givetvis ställer upp på Frälsningsarméns värdegrund. Sofia har sin bakgrund inom Pingst och EFK, och även om hon har en chefsroll inom Frälsningsarmén väljer hon privat att fira gudstjänst i andra sammanhang.

Det här är inte unikt, utan på flera håll i landet drivs Frälsningsarméns sociala verksamhet av personer som inte är med i samfundet. I det här fallet handlar det om Midsommarkransens akutboende, där Sofia är föreståndare och Emilio en av de anställda.

Boendet har 24 anställda. Enbart två av dem är frälsningssoldater.

Sveriges minsta frikyrka

Frälsningsarmén är i dag Sveriges minsta frikyrkosamfund, med ungefär 4 000 medlemmar. Medlemsstatistiken pekar nedåt och medelåldern uppåt.

Samtidigt är det här ett trossamfund med stor pondus. De får inte bara missbrukarna på parkbänken att skina upp, Frälsningsarmén inger även respekt även i de fina salongerna där du kan få vilken politiker som helst att lovprisa insatsen de gör.

Frälsningsarmén tar också för sig i det offentliga med stora annonser i dagstidningar, och de är ute offentligt på gator och torg och visar upp sig. Deras second-hand-kedja Myrorna är omåttligt populär.

– Alla älskar Frälsningsarmén men ingen vill vara med, summerar Kjell Karlsten, officer inom Frälsningsarmén.

Han har använt formuleringen flera gånger och tycker att det summerar situationen på ett bra sätt.

Vad menar du med det?

– Att vi har ett gott renommé bland allmänheten, både inom kristenheten och utanför kyrkan. Däremot har vi inte på något sätt kunnat se att det återspeglas i våra medlemssiffror, säger Kjell Karlsten.

– Människor tycker att Frälsningsarmén gör mycket gott, men man har svårt att se sig själv som en del av vår organisation.

Cementerad bild

Det finns flera anledningar till att det är så. En är att många har en cementerad bild av Frälsningsarmén, ofta symboliserad med en uniformsklädd dam som spelar gitarr eller en man med blåsinstrument i handen.

Kjell Karlsten säger sig vara lite kluven till detta. Dels är det många som känner igen sig i denna kliché, vilket faktiskt är bra när man samlar in pengar och bygger sitt varumärke, dels är det på många sätt en förlegad bild.

– Det var ett koncept som verkligen nådde fram och var folkligt i mitten på 1900-talet, säger han.

Men i dag är han mer tveksam till att det här bildspråket fungerar, särskilt när det gäller att nå ut till en yngre generation.

En annan anledning till att Frälsningsarmén är ett litet trossamfund kan paradoxalt ha att göra med att man är så framgångsrika med sitt sociala arbete, vilket innebär att folk inte tänker på dem som en kyrka. Kjell Karlsten säger att det här är tydligt i flera västerländska länder och vissa verkar nöja sig med att se Frälsningsarmén främst som en social aktör.

– Men vår identitet är att vara kyrka med starkt socialt engagemang. Det kan vi inte komma ifrån, säger han.

Militärt språk

Självklart kan det vara så att även det militära språket och det hierarkiska systemet kan verka avskräckande. Det här är en jargong som följt med ända sedan grunden då Frälsningsarmén startades i 1800-talets England. Drivkraften var att nå ut med budskapet om Jesus till samhällets bottenskikt och tillvägagångssättet var att beskriva det hela som ett krig.

Fortfarande är hela strukturen genomsyrad av militärspråk, där man är en armé bestående av soldater. För att bli en soldat ställs vissa krav, där man skriver under ett kontrakt bland annat på att man ska leva helnyktert.

– Om du har valt att bli soldat gör du en överlåtelse vad gäller livsstil och löften till Gud, förklarar Kjell Karlsten.

Det går också att stiga i graderna och bli officer, en roll som Kjell Karlsten jämför med en pastor. Då får man först gå i officersskolan för att sedan komma ut i tjänst, antingen i Frälsningsarméns sociala arbete eller i en mer traditionell församlingsuppgift.

Styrs teologiskt från England

Arméns huvudkontor finns fortfarande i England, även om Frälsningsarmén numera är en internationell rörelse med verksamhet i 135 länder. Främst växer rörelsen i Afrika och Asien.

När det gäller teologi försöker man hålla ihop rörelsen vilket innebär att Frälsningsarmén i Sverige inte kan staka ut en helt egen teologisk kurs. I vissa frågor kan det bränna till, som när det gäller samkönade äktenskap, där Frälsningsarmén valt att hålla kvar vid sin traditionella linje att äktenskapet är till för en man och en kvinna.

Men vissa saker går ändå att justera på nationell nivå. I Sverige ändrades exempelvis precis terminologin för hur man beskriver medlemmar, där de som inte är soldater har kallats civilmedlemmar.

– Numera använder vi enbart begreppet medlem, säger Kjell Karlsten.

En pacificering av vokabulären?

– Ja, det kanske man kan säga. Ordet civil har indikerat att man i jämförelse med en soldat blir någon slags andra klassens medlem, att man är reserv. Det vill vi bort ifrån. Men det handlar inte om att komma bort från armémetaforerna, för vi gillar dem, alla som försökt sig på att göra något för Jesus märker att man hamnar i ett krig mot alla möjliga destruktiva krafter.

Men Kjell Karlstens poäng är att alla ska vara välkomna in i Frälsningsarmén oavsett var man befinner sig på sin kristna resa. Det ska inte ställas några krav på en viss livsstil för att bli medlem.

Tillbaka i bilen

Nu är vi tillbaka i bilen med Sofia och Emilio som reser runt bland hemlösa i Stockholms parker.

– Vi behöver hålla oss uppdaterade, förklarar Sofia Fållsten.

Eftersom människors problem skiftar från tid till tid gäller det att hela tiden vara på tårna i det sociala arbetet, för att på så sätt kunna sätta in rätt hjälpinsatser. Att resa runt och prata med samhällets mest utsatta är det bästa sättet att uppdatera sig. Sofia är främst engagerad i frågan om hemlöshet och konstaterar att den på senare år bytt skepnad.

– Det handlar inte längre endast om skäggiga män med skit under naglarna, förklarar hon.

Hemlösheten kommer numera med olika hudfärg och i olika sociala sammanhang.

Samtidigt som Sofia berättar om hur viktigt det är att följa med i svängarna när man jobbar med samhällets utsatta människor erkänner hon i förbifarten att det är lite annorlunda när det gäller Frälsningsarméns församlingsarbete, för som det är nu växer inte den kyrkliga delen av rörelsen.

“Med i verksamheten ändå”

När det kommer till Frälsningsarméns vikande medlemsstatistik tycker Sofia att man inte ska stirra sig blind på siffrorna eftersom samfundet når ut på ett mycket bredare sätt än vad de visar. Hon säger det mitt i ett gäng högljudda alkoholister som sökt sig in i skuggan denna heta sommardag.

– De här personerna kommer kanske aldrig att komma in i ett medlemsregister, men de är med i verksamheten ändå, säger hon.

Många hemlösa, exempelvis på akutboendet hon är chef för, deltar regelbundet på Frälsningsarméns gudstjänster utan att vara medlemmar.

– Men jag har en sorg i hjärtat, säger Sofia.

– De är så svårt att få in de här människorna i kyrkan.

Hon berättar att många av dessa som lever i hemlöshet och som då och då är gäster hos Frälsningsarmén har en tro. Men de får ofta inte plats i kyrkan med sitt något yviga beteende, där de på flera sätt sticker ut från en kyrkokultur som blivit starkt präglad av en medelklasskultur.

– Många av dem bär därför sin tro i sin ensamhet, säger hon.

Lösningen som hon ser det är inte att de här personerna ska formas in i någon traditionell frikyrkomall. Snarare måste en anpassning ske från andra hållet, där de accepteras på sina villkor.

Även Frälsningsarmén har ett visst problem med det här, trots att rörelsen växte fram hand i hand med samhällets utstötta under parollen “tvål, soppa och frälsning”.

Deras vardagsrum

Sofia har själv erfarenhet av andra frikyrkors arbete med hemlösa. Bäst i klassen tycker hon att Frälsningsarmén är, för här sköts uppgiften på ett proffsigare sätt där man även inkluderar andra samhällsaktörer. Fokus är hela tiden att stötta de utsatta i den situation de befinner sig i, med “professionalitet, erfarenhet och nåd” som hon sammanfattar det.

I andra kyrkliga sammanhang finns en tendens att man snarare vill hjälpa människor på sina egna villkor, något som hon delvis tror handlar om okunskap.

– Vi tar oss rättigheten att tro oss veta vad andra människor behöver, säger hon.

Då tycker hon att det är mer befriande att göra som Frälsningsarmén, att förutsättningslöst ge sig ut till människorna som sitter och skrålar med en ölburk i handen.

– Det här är deras vardagsrum och det är vi som är på besök och hälsar på, säger hon.

Efter en stund lägger hon till.

– Det är här Jesus hade hängt.

Frälsningsarméns ledare: Vi når ut mer än vad siffrorna visar

Den nytillträdde samfundsledaren i Frälsningsarmén, Bo Jeppsson. menar att fler än vad som syns i medlemsstatistiken deltar i Frälsningsarméns verksamhet. Frälsningsarmén kanske ser små ut på pappret, men statistiken säger inte allt, menar Bo Jeppsson. Han är dock självkritisk när det gäller att fånga in den yngre generationen.

Sedan den 2 augusti leds Frälsningsarmén i Sverige av Bo och Christina Jeppsson, båda med titeln överste. De har tidigare varit verksamma i Myanmar och senast Danmark.

– Bara att få kommunicera på svenska känns som en nåd, säger Bo Jeppsson med glimten i ögat när Dagen når honom.

När han får frågan om varför Frälsningsarmén är ett så pass litet samfund, trots att de är så populära, svarar han att han gärna hade ändrat på det om det funnits ett enkelt sätt.

– Men om man tog bort begreppet medlem och bara såg de människor vi betjänade, då är vi många fler, säger Bo Jepsson.

Han menar att Frälsningsarmén når ut på ett större sätt än vad medlemsstatistiken visar, där många deltar i samfundets gudstjänster utan att vara medlemmar, inte minst via deras sociala verksamheter.

Svårt locka unga

En faktor som kan vara avskräckande för att gå med i samfundet är att en frälsningssoldat skriver under på en viss livsstil, exempelvis helnykterhet. På senare år har man ändrat i synen på medlemskap för att på så sätt välkomna in fler i samfundet, men hittills har det inte hjälpt.

– En avgörande faktor är nog att vi inte lyckats paketera medlemskapet på ett sätt att man känner “här tillhör jag”. Framför allt tänker jag på de yngre generationerna, de som vuxit upp inom Frälsningsarmén, som gått på barn- och ungdomsarbetet men som sedan kommer till en punkt där de väljer bort oss. Det är en allvarlig signal, säger Bo Jeppsson.

– Vi lyckas inte få med kommande generationer. Så medelåldern höjs gradvis och då får man bilden av en kyrka med enbart äldre medlemmar, vilket gör att rekryteringen blir än mer utmanande.

Även om man inom rörelsen försökt ta till sig nya intryck, bland annat när det gäller lovsång i gudstjänstlivet, har ungdomarna ändå gått vidare till andra sammanhang.

Ett radikalt synsätt

– Men vi vill inget hellre än att människor ska bli frälsta. Vi ser den bibliska modellen, att blir du frälst ska du också tillhöra en församling, att den som väljer Frälsningsarmén ska växa i sitt lärjungaskap. Det är det engagemanget vi vill ha, det finns en viss radikalism i vårt synsätt, en radikalism som unga faktiskt borde vara attraherade av, säger Bo Jeppsson.

– Jag var själv 21 år när jag blev frälst. Att sätta på mig en uniform och vara med och sjunga på gator och torg var ett sätt för mig att berätta att jag var kristen, det var utmanande och fantastiskt, säger han.

Lockar nysvenskar

Samtidigt som Frälsningsarmén på vissa orter ser ut att dö ut finns det på andra håll en framåtanda, där samfundet växer. Inte minst bland nysvenskar. Bo Jeppsson berättar att många nysvenskar köper konceptet med uniform och soldatskap på ett mer direkt sätt, vilket kan ha en kulturell förklaring. Frälsningsarmén växer exempelvis kraftigt i delar av Afrika och Asien.

– De militära metaforerna verkar passa bättre där, med disciplin och uniform, säger Bo Jeppsson.

– Att många nysvenskar blir en del av Frälsningsarmén kan vara ett uttryck för det. Jag tror att vi i framtiden kommer att hitta flera av våra medlemmar bland dem.

Fakta: Statistik från Frälsningsarmén

År 2020 registrerade Frälsningsarmén över 51 000 hjälptillfällen, det vill säga utdelning av mat, presentkort, kläder eller annan ekonomisk hjälp.

Samma år hade samfundet 21 420 samtal, vilka klassas som själavård, rådgivning eller stödsamtal.

I samfundets institutioner hade man under året 90 600 vårddygn, vilket inkluderar akutboende, stödboende, ungdomsboende och kvinnoboende.

Frälsningsarmén gjorde under förra året även över 2 100 hembesök/sjukbesök och höll i cirka 2 600 andakter och gudstjänster på service- och sjukhus.

Antalet serveringar, som fika på kårer, center eller öppenvård, uppgick till drygt 140 000.

Samfundet hjälpte också till med dövtolkning eller ledsagning vid drygt 1000 tillfällen.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.