Varje porträtt är en ikon i Eggehorns nya roman

Poeten och författaren Ylva Eggehorn är åter bokaktuell, den här gången med en roman. I Sången underifrån gestaltar hon Jesusrörelsen och människorna som berördes av den.  Dagens recensent Evelina Lundkvist läser – och minns sin egen tid i kommunitet. 

En vinterdag för snart 17 år sedan gick ett litet flyttlass från Umeå till en andrahandslägenhet på Nissastigen i Bagarmossen. Gud hade på ett svindlande vis lett mig och min man till en kommunitet som ville dela livet med varandra. Den tidiga kristna kyrkan och Jesusrörelsen på 1960–1970-talen var förebilderna. Jag visste faktiskt inget om Jesusrörelsen då. Även om jag senare hörde berättelser är det först nu, genom den här boken, som bilden framträder klart. Eller bilden? Kanske är det klart ljudande toner?

I Sången underifrån bjuder Ylva Eggehorn in oss i en 14-årings universum och på väg in i fortsättningen. Fortsättningen på ett 1960-tal laddat med både framtidstro och politisk aktivism, på en förälskelse och utforskandet av sin plats i världen. Trots att romanen är en avslutande del i en serie kan den enkelt läsas fristående från de tidigare böckerna Kvarteret Radiomottagaren och Liljekonvaljkungen.

Likt författaren är jaget i berättelsen poet och använder språket för att orientera sig i världen. Ändå är det erfarenheter som inte låter sig fångas i ord som blir avgörande för hennes liv. Det finns en gudomlig närvaro som ser henne när hon kämpar med skammen över att ens finnas till. Medveten om den vänliga närvaron får livet långsamt en annan riktning. Varför dras hon till rastandakter och trista högmässor? 

Tillsammans med sin tonårskärlek köper hon sedan ett hus på landet – Huset – som blir platsen för ett annat sätt att leva. Hållbarhet, fred och delande. De drömmer om rum för människor att gråta färdigt, sova ut och kanske måla till första utställningen. Jag slås av hur avsikterna med Huset mynnar ut i så mycket oavsiktligt och organiskt. Mitt ibland fraktandet av vattendunkar, sång, omsorg om gårdens djur och kvällsfika händer det förunderliga saker. Människor från alla väderstreck kommer för att få smaka på något. Vissa passerar, andra blir kvar, många förvandlas. Inte minst personer med smärtsamma bakgrunder. Så till den grad att socialarbetare från staden besöker Huset för att ta reda på vad som händer deras klienter: ”Kristna? Ja många av oss, men det är inget krav. Vilka metoder arbetar vi efter? Vi har inga metoder. Vad vill vi? Se vad som händer när vi utsätter oss för varandra, lära oss lyssna.”

Ylva Eggehorn har en förmåga att fånga både yttre och inre skeenden. Porträtten av människorna som utgör och rör sig i Husets gemenskap skrivs fram i stor respekt för det heliga i den andre. Varje porträtt en ikon. Jag kommer att bära med mig många ansikten, däribland Dag, Tomas på biltvätten, skatten Emeli och 15-åringen i Stavanger.

Sången underifrån är inte ens 150 sidor lång men rymmer två decennier och en kärlekshistoria som sträcker sig in i evigheten. Bitvis är texten lite bildtung. Men min enda egentliga brottning med boken är att jag inte vet vad jag läser. Den är en roman som känns som en memoar. Vad är fiktion och vad är annat? Det spelar troligen mindre roll. Uppgiften här är kanske densamma oavsett format. Om Eggehorn ville skriva fram en rörelse och människor som annars kunnat falla i glömska, har hon lyckats. Jag vill bara fortsätta läsa. Nu är det länge sen jag levde i en kommunitetsgemenskap, men jag känner igen tonerna i berättelsen. Sången underifrån ljuder av frihet.

”De längtade efter enkelhet, renhet och rättvisa”