Att välja bort församlingen gör dig inte automatiskt till en sämre kristen

En röst ropar i öknen, sägs det om Johannes döparen. Han var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om livet, och han levde av gräshoppor och vildhonung, och Jesus döptes av Johannes och Anden drev ut Jesus i öknen och änglarna betjänade honom där.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Det är något med öknen. Visst förstår man att den används som metafor för andlig torka; för tomhet och tystnad och snappande rovdjurskäkar och frisläppta demoner och brist på bönesvar. Men den är så mycket mer. Gud finns där. 

”Därför ska jag locka ut henne i öknen”, säger Gud till Hosea, ”och söka vinna hennes hjärta”. Moses och Israels Gudsrelation är inte tänkbar utan Sinai, Elia möter i öknen all sin Faders kärlek och nåd och hör honom i ökensusningens stillhet.

Ett par hundra år efter Kristi uppståndelse började män och kvinnor leta sig ut i kargheten i Egypten, Syrien, Nubien för att finna Honom där. Ökenfäderna, dessa pelare i den tidiga kristenheten, sökte sig inte bort från något utan till; i tystnaden hörde de Gud, i mörkret såg de lågan, först när allt var stilla kunde de urskilja Honom som sätter allt i rörelse. Deras tänkespråk och visdomsord beundras och citeras än i dag av kristna över hela världen.

Malina provar på klosterliv: ”Nu har jag aldrig bråttom längre”

Eremiten och den lilla, tätt sammanvävda kommuniteten visar alltså från allra första början på ett sätt att leva i Kristus. Med sitt liv strävar de hela tiden närmare, närmare Gud – men med sina böner drar de också med oss alla. De har så fortsatt att göra genom årtusendena. För det finns fortfarande ökenfäder och -mödrar ibland oss, till och med mitt i våra egna församlingar.

Ibland tycker jag synd om dagens eremiter. De kommer i kläm, glöms bort. För de allra flesta är ju kristendomen närmast synonym med gemenskap, församling, högljudd lovsång. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn …” Den franska poeten och mystikern Charles Péguy (1873–1914), uttryckte det fantastiskt: ”När vi kommer till himlen kommer vi att få frågan: Men var är de andra?”

Och det vore mig främmande att titta det minsta snett på sammankomster, sommarkonferenser, gudstjänster, tältmöten, ungdomsgrupper, kyrkkaffe. Vad jag önskar är bara en smula förståelse för dem som inte kan eller vill hänga med riktigt. De introverta, de asociala, de fysiskt skröpliga, de fjärrboende – alla de som oftare än inte vårdar sin Gudsrelation i ensamhet, med sin bibel, sitt husaltare, sin tidegärd, sina böner för sig själv och oss andra. Dagens eremiter. Är de en sämre sorts kristna?

Det kan handla om människor som under ett visst skede i livet drar sig undan för att sedan komma tillbaka med full kraft in i församlingen – men också om dem som aldrig gör det. Kanske måste församlingarna bli bättre på att lyssna efter deras trosyttringar, även om de är ensamma röster som tyst ropar i öknen?

”Innan jag blev nunna hade jag jämt bråttom”. Så säger syster Karin i Alsike kloster i Dagens reportage om nunnorna i Alsike kloster. ”Men nu har jag aldrig bråttom längre.”

De svenskkyrkliga systrarna i Alsike lever långt ifrån ett eremitliv, de är i allra högsta grad inpluggade i samhället. Men i texten skymtar mycket av det som lockar med att söka Gud i avskildhet och tystnad, och som har så gjort sedan kristendomens tidigaste dagar. ”Redan första gången jag kom hit kände jag mig hemma”, säger syster Elisabeth. ”Det är så rofyllt här.” 

Rofyllt – är det inte ett annat ord för Jerusalem?

I diskussionen om den ensamma kristna finns ett stort förbehåll. Vi har alla hört om risken för troende att låsa in sig på sin kammare, förbittras och radikaliseras på nätet av diverse Youtubepredikanter och Tiktokprofeter. De som befinner sig i denna trons riskzon måste, för allas bästa, snappas upp och varsamt föras in i en nåderik, varm och gemensam kristendom. Det är inte om dem jag talar utan om den fria viljans eremiter, de vars andlighet blomstrar i öknens karghet. Vad gäller dem måste vi kanske lita på att Anden leder dem rätt där de sitter i sin ordlösa lovsång.

Ja, det finns oändligt många sätt att tjäna Gud. En del väljer – är kallade – att göra det storskaligt, i bred, högljudd och tydlig gemenskap med församlingens alla bröder och systrar. Men låt oss också tänka på de andra, de som går den lilla, tysta vägen. Kvinnan som knäfaller vid sitt altare i lägenhetens hall, eller mannen som sitter för sig själv med slutna ögon i församlingens lilla kapell, de har inte valt bort världen. De bara tjänar den på andra sätt. De ber för oss, de tänker på oss, de gör goda gärningar med små rörelser, de sprider kärlek utan häftiga åtbörder. 

Kanske är för dem dagens enda interaktion att hålla upp dörren för den medmänniska som avlöser dem i kapellet. I så fall kan det vara en väl så stor kärlekshandling som någon av oss mäktar med.

Världen bråkar, larmar och gör sig till, frenetiskt, alla dygnets sekunder. Eremiten svarar med tystnad och den lilla kärleken. Många har gått före dem. Jag beundrar dem, och tackar dem.