Felicia Ferreira: Ett nytt kapitel – men bara om modet finns att förändra

Felicia Ferreira Felicia Ferreira Felicia Ferreira Chefredaktör

Dagens chefredaktör

Pingströrelsen står inför något historiskt. För första gången ser den ut att få en kvinna som föreståndare. Det är i sig anmärkningsvärt och, ärligt talat, efterlängtat.

Att valberedningen nu föreslår Johanna Bode är inte bara ett personval. Det är ett vägval.

Det går att konstatera att detta borde ha skett tidigare. I en rörelse som talar så starkt om Andens utgjutelse över “allt kött” har ledarskapet länge burit tydliga spår av en kultur med starka ledargestalter, begränsad representation och ibland otydliga strukturer för ansvar och insyn.

Att en kvinna nu föreslås är därför inte bara ett steg framåt, utan också en spegling av att något länge varit i otakt.

Men det verkligt avgörande ligger förstås inte i könet på den nya ledaren. Utan i vad hennes ledarskap och kallelse skulle kunna göra med rörelsen.

För bara ett par år sedan skakades pingströrelsen av anklagelser om maktmissbruk. Det blottlade inte bara enskilda handlingar, utan pekade på djupare strukturer kring otydliga ansvarslinjer och en kultur där ledare ibland blivit för stora och för ensamma. Rörelsen har arbetat med olika interna processer sedan dess men den uppgörelsen är långt ifrån avslutad.

Hon kan bli första kvinnan som föreståndare för Pingst FFS

Det är här Johanna Bodes ledarskap kommer att prövas.

Kommer hon att ha mandat och mod, att fortsätta göra upp med dessa strukturer? Att bygga system som skyddar? Att forma ett ledarskap där ansvar delas och där transparens inte är ett hot utan en självklarhet?

Mycket talar för att hon kan vara rätt person. Hon är erfaren, välkänd i rörelsen och har redan varit med och drivit fram det nya, breddade ledarskapet. Hon beskrivs som en ledare som får människor att växa och det är kanske just vad pingströrelsen behöver mest just nu.

Men det finns också en risk som inte får underskattas: att formas mer av den gamla kulturen än att förändra den. 

För varje rörelse som vill förnyas står inför samma dilemma: hur mycket bär man med sig, och vad vågar man faktiskt bryta med?

Pingströrelsen behöver både och.

Det finns mycket att bevara. En stark församlingsrörelse, ett levande engagemang för mission och de allra mest utsatt i samhället och ett djupt andligt liv. Det är inte små saker, det är själva pulsen i rörelsen.

Detta är därför inte en uppmaning att förakta det som varit. Tvärtom står pingströrelsen på axlarna av ledare och församlingsbyggare som med tro, mod och uppoffring har lagt en grund som fortfarande bär. Just därför är det inte en motsättning att tala om kulturförändring, utan ett sätt att ta det arvet på allvar och låta det fortsätta bära in i en ny tid.

Viktigt att Pingströrelsen tar nya steg för att göra upp med osund ledarkultur

Men det räcker inte.

De senaste åren har pingströrelsen dragit sig tillbaka på ett nationellt plan. Tyngd av interna kriser har den blivit mer upptagen av att hantera sig själv än av att ta plats i samhället. Rösten har blivit svagare i det offentliga samtalet. Närvaron i ekumeniken mer försiktig. Här hoppas jag att ett nytt ledarskap kan klara av både och.

För ett samhälle som brottas med värderingsfrågor, mening och tillit behöver levande kristna röster. Och där har pingströrelsen historiskt haft en självklar plats.

Den platsen behöver återtas.

Därför är uppdraget framåt dubbelt: att arbeta inåt, med kultur, struktur och ledarskap, och samtidigt våga ta steg utåt igen. In i samhällsdebatten. In i det gemensamma kristna samtalet. In i det offentliga rummet.

Det kräver ett annat slags ledarskap än tidigare. Mindre “härförare”, mer förbundskapten som valberedningen själv uttrycker det.

Kanske är det just därför Johanna Bode är ett så intressant val.

Hon representerar både kontinuitet och förändring. Hon känner rörelsen men tillhör också en generation som inte själv har byggt de strukturer som nu behöver utmanas.

Det kan bli en styrka. Men bara om viljan att förändra är större än viljan att bevara det som inte längre håller.

Pingströrelsen är större än sina ledare. Den bärs ytterst inte av organisationer, utan av tro. Men just därför spelar ledarskapet roll.

Nu finns en möjlighet till ett nytt kapitel.

Frågan är inte om det skrivs. Frågan är hur modigt det blir.

Pingströrelsen är större än dess fallna ledare