Bojkott inom idrotten är ingen enkel sak

De flesta svenskar tycker att Ryssland bör bojkottas från stora idrottsmästerskap på grund av sitt anfallskrig mot Ukraina (Novus februari 2023). På samma sätt visade en enkät att de flesta fotbollsfans världen över var skeptiska till att fotbolls-VM spelades i Qatar, mot bakgrund av landets brister avseende mänskliga rättigheter (Blankspot november 2022). I de just påbörjade skid-VM i Slovenien återfinns inga ryska eller belarusiska åkare. De är portförbjudna just mot bakgrund av det folkrättsvidriga angreppskriget i Ukraina.

Inför sommar-OS i Paris 2024 och vinter-OS i Cortina 2026 har den internationella olympiska kommittén (IOK) dock beslutat att ryska och belarusiska tävlande är välkomna, under neutral flagga. Men från den svenska olympiska kommittén hörs invändningar. ”Det är ett icke önskvärt beslut” säger SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo om beslutet att tillåta Ryssland och Belarus att delta.

Men när höjdhopparen Emma Green vid friidrotts-VM i Moskva för tio år sedan målat sina naglar i regnbågsfärger som protest mot de ryska anti-HBTQ-lagarna var reaktionen i ett annat tonläge från svensk idrott. Som svar på en fråga hur svenska deltagare förväntades agera under vinter-OS i Sotji sa svenska olympiska kommitténs ordförande Stefan Lindeberg då till TT att ”man kan som individ ha synpunkter på hur olika länder agerar men vi kan inte använda idrottsarenan för att demonstrera de uppfattningarna”.

Under lång tid var huvudspåret att “idrott och politik” inte skulle blandas ihop.

—  Marie Demker

Under lång tid var huvudspåret att ”idrott och politik” inte skulle blandas ihop. Därför blev det uppståndelse 1968 då protester uppstod i Båstad mot en tennismatch i Davis Cup mellan Sverige och apartheidregimen Rhodesia. Redan 1964 exkluderades dock Sydafrika från OS så tanken att idrott och politik faktiskt hörde ihop var inte främmande.

Det finns ingen enkel princip här som kan tillämpas alltid och överallt. Jag kan inte säga bestämt vad jag själv tycker generellt om idrottsbojkotter. Att idrott och politik inte kan isoleras från varandra förstår alla. Men när sporten både kommersialiserats och individualiserats fördunklas relationen mellan nation och idrottare. Många mästerskap bygger fortsatt på tanken att idrottare representerar sitt land. Men när idrott blir en karriär, när sponsorer styr, när medborgarskap skiftar och det är en Zlatan, en Hanna Öberg eller en Mondo Duplantis vi hejar på blir frågan vilken roll staters internationella agerande ska ha för individers framtid.

Så var det kanske Emma Green som med sin personliga nagelprotest visade framsynthet i motsats till ett kollektivt utestängande av idrottare med vissa pass?

[ Frida Park: Hur många ska behöva sätta livet till i fotbollens namn? ]