Felicia Ferreira: 
En människa gör motstånd – därför behöver vi varandra

Felicia Ferreira Felicia Ferreira Felicia Ferreira Chefredaktör

Dagens chefredaktör

För drygt tjugo år sedan svarade 12 procent av svenskarna att de skulle beskriva sitt liv som ensamt. I dag är siffran 32 procent. Under samma period har även andelen som beskriver sitt liv som rikt på vänner minskat från 75 till 45 procent, enligt Kairos Futures långtidsstudier. Andra källor som till exempel Folkhälsomyndigheten, SCB eller Socialstyrelsen mäter ensamhet på andra sätt och ger därför andra nivåer. Men bilden av ensamhet som ett växande samhällsproblem är tydlig.

Att var tredje svensk beskriver alltså sitt liv som ensamt är förstås inte samma sak som att var tredje svensk sitter ensam hemma. Ensamhet är mer komplicerat än så. Det går att ha kollegor, familj, vänner i kyrkan och hundratals kontakter via apparna i telefonen och ändå sakna någon som verkligen känner en.

Men utvecklingen borde bekymra oss. Inte minst eftersom den sammanfaller med en annan. Vi har blivit väldigt bra på att bygga ett samhälle där vi slipper stå ut med varandra.

Maten kan lämnas utanför dörren. Jobbet kan skötas hemifrån. Bankärenden, shopping och i princip all informationsinhämtning kan klaras av utan att man möter en enda människa. Det mesta har blivit smidigare. Och handen på hjärtat, mycket av det är skönt. Jag uppskattar också att slippa köa på banken och kunna få det jag behöver levererat till dörren. Det finns ingen särskild dygd i att göra vardagen krångligare än nödvändigt när verktyg som underlättar finns nära till hands.

Problemet uppstår när vi bygger bort så mycket friktion att vi samtidigt bygger bort varandra. Frestelsen finns eftersom människor ju är, om vi ska vara ärliga, ganska besvärliga. En riktig vän håller inte alltid med. Ett barn avbryter. En kollega missförstår. En partner är trött precis när man själv behöver prata. Människor kräver kompromisser, tålamod, förlåtelse och ibland att vi gör saker vi inte alls hade lust med.

Och nu kommer nästa steg. Generativ AI kan prata med oss, medan så kallad "agentisk AI" i allt högre grad kommer att kunna agera åt oss, boka resan, göra inköpen och sköta ärendena.

Det ska sägas direkt att jag inte tillhör dem som tror att artificiell intelligens är roten till allt ont. Men den senaste utvecklingen innehåller något som är värt större eftertanke än frågan om vilka arbetsuppgifter AI kan utföra.  En ny rapport från The AI Collective beskriver hur människor inte bara frågar AI efter fakta utan söker råd om relationer, sorg, moral, andlighet och hur livet bör levas. Rapportförfattaren Ana Catarina de Alencar pekar på det uppenbart lockande i att AI finns där dygnet runt. Den tröttnar inte på samtalet. Den blir inte otålig.

Och just där finns problemet. För en människa gör motstånd. Har egna behov. Kanske har vi underskattat värdet av just detta.

Vi behöver förstås inte romantisera besvärlighet. Men ett liv helt utan skav riskerar också att bli ett liv där vi slipper just det som formar oss: andra människor.

Här har en kristen tro något provocerande att säga till vår tid. Kristendomen är nämligen påfallande fysisk.

I centrum står inte en Gud som skickade mänskligheten ett meddelande eller en signal. Gud blev människa. Jesus vandrade, åt, grät, blödde och rörde vid människor. Han samlade människor kring bord. Nattvarden är något vi äter och dricker. Dopet kräver vatten. Och församlingen beskrivs inte som ett nätverk av likasinnade individer utan som en kropp. Kristen tro är helt enkelt svår att leva ensam.

Öyvind Tholvsen: Ensamhetsepidemin drabbar unga med dödlig styrka

Kristendomens svar på människans ensamhet är därför i grunden inte en idé, utan en närvaro. Gud kommer människan till mötes genom kroppar, måltider, beröring och gemenskap. Men här finns också en ibland obekväm utmaning till oss alla. För det räcker inte att människor befinner sig i samma lokal. Man kan vara fruktansvärt ensam i en fullsatt kyrka.

Om var tredje svensk beskriver sitt liv som ensamt borde Sveriges tusentals församlingar fundera mindre på hur många människor de lyckas samla och mer på vad som händer när de väl kommer dit. Blir den som kommer ensam sedd? Finns det någon som märker om hon inte är där nästa söndag? Finns mindre gemenskaper där människor vågar berätta hur livet faktiskt är?

Kyrkans svar på ensamheten kan inte bara vara fler aktiviteter. Det måste vara relationer.

Det är också här AI-utvecklingen ställer en djupare fråga till oss kristna. Prästen Michael Baggot, som medverkat i AI Collectives arbete, varnar för ett alltför inställsamt AI. En god vän eller andlig vägledare gör något annat, nämligen ”välkomnar oss såväl som utmanar oss när vi misstar oss”.

Det är en vacker definition av en mänsklig relation.

Tekniken kommer sannolikt att bli allt bättre på att imitera uppmärksamhet, tålamod och kanske till och med kärlek. Den angelägna frågan är därför inte bara hur mänsklig AI kan bli. Utan hur mänskliga vi själva tänker fortsätta vara.

För mänsklighet är inte utan motstånd. Det kräver något av oss. Att se. Att lyssna. Att stanna kvar. Att säga emot. Att förlåta. Att ibland lägga undan sitt eget för någon annans skull.

Felicia Ferreira: Kyrkan får inte förlora sin sälta – men vad är den till för?