Visa att ni menar allvar om biståndet, KD och L

Svensk politik står inför ett nytt läge. Tidöpartierna har förlorat makten och både Kristdemokraterna och Liberalerna går troligen i opposition. Det ger partierna en möjlighet att profilera sig och visa sina väljare vilken politik de på riktigt står för. Är det en höger med hjärta, som i Kristdemokraternas fall, och ett Liberalerna som står för en frihetskamp som sträcker sig över hela världen? 

Gemensamt för båda partierna är att de gång på gång slagit fast att de vill se ett bistånd på en procent av Sveriges bruttonationalinkomsten, BNI. På Vårgårda möte sa Ebba Busch att nedskärningar i biståndet inte är kristdemokratisk politik. Simona Mohamsson deklarerade att biståndet är en moralisk fråga och att ambitionen är att komma tillbaka till en procent. 

Även inför valet 2022 lovade både riksdagskandidater och partiledare att åtagandet om en procent av BNI till bistånd skulle värnas. Samtliga liberala kandidater gav då ett sådant löfte och en stor majoritet av Kristdemokraternas kandidater gjorde detsamma. Ebba Busch lovade till och med att vara en garant för en procent av BNI till bistånd. I dag är Sveriges åtagande om en procent till bistånd övergivet och 19 miljarder som hade kunnat användas till fattigdomsbekämpning har gått förlorade. 

Konsekvenserna av att biståndet minskat är inte teoretiska. Under 2025 minskade OECD-ländernas bistånd med 23 procent och i EU med 11 procent. Följderna är konkreta.

I en ny rapport från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, Sipri, konstateras att över 1,7 miljoner människor i Somalia har förlorat tillgång till skydd och skyddsnät sedan finansieringen ströps och mer än 300 000 personer har blivit utan rent vatten. Sipri varnar också för att de globala neddragningarna riskerar att låsa fast redan utsatta länder i återkommande kriser, ökad otrygghet och fortsatt fattigdom. 

I ett sådant läge borde frågan inte vara om Sverige har råd att bidra, utan om vi har råd att låta bli. Särskilt Kristdemokraterna har försvarat den förda politiken med att raset hade blivit värre utan dem. Neddragningarna har beskrivits som ett resultat av nödvändiga kompromisser i Tidösamarbetet, inte som en förändrad övertygelse.

Esther Flores Sedman: Måste vi verkligen välja mellan änkan och främlingen, Ulf Kristersson?

Men i opposition slipper Kristdemokraterna och Liberalerna kompromissa bort sin egen politik. I Diakonias valenkät 2026 svarade både Ebba Busch och Simona Mohamsson ”ja” på frågan ”Kommer du och ditt parti prioritera att biståndet ska uppgå till minst en procent av BNI under mandatperioden?” Vår fråga är därför enkel: kommer Kristdemokraterna och Liberalerna stå fast vid sina tidigare löften?

När skuggbudgetarna ska presenteras har Kristdemokraterna och Liberalerna ett lysande tillfälle att ge sina väljare besked. Gäller fortfarande löftet att prioritera enprocentsåtagandet, eller har det lagts åt sidan? Kommer partierna att acceptera den biståndsnivå som en kommande regering lägger fram, eller vilja öka den?

Att avsätta en procent av BNI till bistånd är inte bara en budgetteknisk fråga. Det handlar om vilken roll Sverige vill spela i världen, och om vårt engagemang för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter internationellt. I över femtio år har enprocentåtagandet varit ett uttryck för övertygelsen att välstånd också medför ansvar. Att människor som lever i fattigdom, konflikt och förtryck har samma människovärde som vi själva.

För många kristna är detta en självklar utgångspunkt. Bibelns budskap om att stå upp för den som är utsatt känner inga nationsgränser. Nöden blir inte mindre verklig för att den finns långt borta. Tvärtom påminns vi gång på gång om vårt ansvar för vår nästa, oavsett var hon lever.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi klarar av att både investera i den svenska vården, skolan och omsorgen och samtidigt ta ansvar för människor som lever under betydligt svårare omständigheter. Välfärd och internationell solidaritet är inte varandras motsatser.

Dessutom handlar bistånd inte bara om solidaritet och medmänsklighet. Det handlar också om långsiktiga svenska intressen. När människor får möjlighet att försörja sig, när konflikter förebyggs och när demokratin stärks skapas också en tryggare och mer stabil värld. I en tid då osäkerheten ökar internationellt är det ett argument som borde väga tungt över partigränserna.

Kristdemokraterna och Liberalerna har under lång tid varit starka röster för internationell solidaritet. De har betonat vikten av demokrati, mänskliga rättigheter och kampen mot fattigdom. Många väljare, medlemmar och företrädare i de båda partierna ser fortfarande dessa frågor som en central del av partiernas identitet.

Vi är medvetna om att politik ytterst handlar om prioriteringar. När skuggbudgetar läggs fram och regeringsunderlag förhandlas får väljarna möjlighet att se vilka prioriteringar partierna faktiskt gör. För Kristdemokraterna och Liberalerna är detta ett tillfälle att äntligen få visa att internationell solidaritet inte bara är tomma ord. 

Felicia Ferreira: Ebba Busch får tåla högre förväntningar från kyrkorna