Ledare
Vem kommer sakna Vår fader i nya översättningen av Bibeln?
Erik Helmerson: Äntligen får vi en ny Herrens bön
Året är 1999. Den nya översättningen Bibel 2000 överlämnas till riksdagen med statsminister Göran Persson och talman Birgitta Dahl i spetsen. Nu kommer en ny version.
Claudio Bresciani/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Stora saker är i rörelse. I dagarna får vi äntligen läsa nyöversättningen av Nya testamentet, kristendomens urtext. Och med den en ny version av Herrens bön, urtextens bultande hjärta.
Guds son berättar för oss hur vi ska be till hans Fader. Det är en gåva som vi kristna är ensamma om. Men ber du Fader vår eller Vår fader? Och är en sådan detalj ens viktig i detta mirakel där vi får tala med Gud ansikte mot ansikte?
Ja, säger jag. Det handlar om språk, och språk är bland det viktigaste som finns.
Vår fader-versionen av Herrens bön lades fram för 45 år sedan. Den har varit omdiskuterad sedan dess. Och, handen på hjärtat: Hur många har du mött som säger att de älskar Vår fader?
Bibelexperter kan gräva ner sig i årslånga seminarier om vilken översättning som är mest teologiskt korrekt. Men det finns annat att ta hänsyn till.
Det handlar om språk, och språk är bland det viktigaste som finns.
Rytmen i Fader vår är underbar. Bönen vandrar tungt och värdigt till den ohörbara takten av dova kyrkklockor. Vår fader snubblar sig fram, den är lite överallt, den sätter krokben för både sig själv och bedjaren.
Det är sant att den äldre versionen innehåller verbformer som ”varde” och ”tillkomme”. Men så oerhört komplicerat är det inte att förstå vad som menas. Dessutom är det som att de gamla formuleringarna i sig själva dels väcker förundran och nyfikenhet, dels berättar något om kyrkans kontinuitet bakåt. Om de generationer av kristna på vars gravar vi själva går.
Nyligen skrev Mikael Tellbe från redaktionskommittén för NT 2026 i Dagen om den nya översättningen. Svenskan ska få ”en begriplig, naturlig och nutida språkdräkt”, skriver han.
Jag är oerhört förväntansfull, men en aning orolig för det där ”naturlig och nutida”. För att samtidens brus, utan minsta ”varde” eller ”tillkomme”, ska dränka de röster som ekat i två tusen år av tro.
Kyrkan kan inte hålla fast vid varje ålderdomlig formulering. Trons språk måste kunna förnyas för att bönen också ska bli nya generationers. Men när ett språk har burit människors bön genom sekler blir det mer än bara ord. Då finns också något att sörja när det försvinner.
Det är bra att de byter text på vår viktigaste bön. Och synd att de bytte.
