Jag erkänner att jag ibland fastnar i sorg över tillståndet i kristenheten

Pingsttiden brukar beskrivas som hänryckningens tid. Medan svensken i gemen oftast tänker på syrendoft, skolavslutningar och grillpremiär (alternativt flagghissning eftersom nationaldagen ersatt annandag pingst som helgdag), är pingst en stor och avgörande högtid för kristenheten. Kanske får vi akta oss, vi svenska kristna, så att vi inte blir så svenska att församlingens födelsedag tappas bort bland flaggor och flintastekar. 

Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

Om församlingens födelsedag började i stilla väntan och längtan slutade den i jublande tack då ett välljud av tungotal på främmande språk spred sig bland de församlade. Lärjungarna fick uppleva ett ljuvligt svar på undran om Jesus skulle hålla sitt löfte om att sända dem en Hjälpare, en som skulle vara med dem alla dagar, till tidens slut.

Jag älskar att läsa Apostlagärningarna kapitel 2, hur den helige Andes närvaro inspirerar Petrus, han som för inte så länge sedan tre gånger förrått sin herre, att ta till orda och predika med kraft och överbevisning så att 3 000 människor känner ett hugg i sitt hjärta och bekänner Jesus som sin frälsare. Den helige Ande tar det som inget är, eller till och med vad som bedrövligt är, och gör något vackert och fantastiskt till hans ära.

Hög tid för kristenheten att visa på vägen bort från splittring och ofrid

Petrus citering av profeten Joel erbjuder en enorm hugsvalelse, en tröst som svensk kristenhet behöver. Som jag behöver, så innerligt väl: Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera.

Jag erkänner att jag ibland fastnar i sorg över tillståndet i kristenheten. Jag sörjer när unga som längtar efter en bärande tro möts av pekpinnar och armar i kors i stället för en öppen famn. Jag sörjer när bönemöten gapar tomma medan inbjudan till samtal om kyrkan ska byta ut kyrkbänkar emot moderna stolar väcker stort engagemang. Jag sörjer när den kärlek som Jesus befallde oss att ha gentemot våra syskon ersätts av förljuget dömande av den som inte inordnar sig i den av människohänder konstruerade kristna troskorridoren. Jag sörjer när ivern att dela med oss av den tro vi fått för intet och av nåd förbyts i försagdhet eller fördömande. Jag sörjer när Jesu namn solkas ned av våra mänskliga tillkortakommanden. Och jag sörjer över min egen del i, sörjer över min egen ofullkomlighet.

Men tack och lov är det inte hela bilden, inte slutet på berättelsen. Även när bedrövelse och förvirring kan hota att ta överhanden har inte Fadern lämnat oss ensamma och övergivna. Natt skall icke förbliva där nu ångest råder. Nej, det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus!

Ett bra botemedel mot uppgivenhet över sakernas tillstånd är att läsa vad Gud gör i människors liv i dag. Att känna Kristus är att känna hans välgärningar, som Melanchton uttryckte det. Och jag läser om gängledaren Betz Assefa som möter Gud och i Etiopien vittnar om sin tro. Om människor som gett upp om sitt äktenskap men ångrar sig i Ikea-kön. Om Jytte som var singel i 25 år: Bad till Gud – och mötte kärleken i kapprummet. Om allt fler unga som läser Bibeln och hittar en tro på Jesus. Om Linda och Tony Rea som genomlevt nio år av sjukdom och kamp och trodde att de aldrig skulle få barn, men som nu har bönesvaret: dottern Isabella. Om Malin som lämnade nyandligheten för tron på Kristus. Om muslimer som drömmer om Jesus. Om filmer som förvandlar liv. Och jag kan höra hur den helige Ande viskar i mitt inre: Ser du det inte, har du inte hört det: Se jag gör allting nytt! Det är nästintill en tillrättavisning, ett hugg i mitt hjärta: lyft blicken från allt som vill distrahera: Pingsten är verklig i dag!

Till lärjungarna som undrade om Jesus lämnat dem ensamma, kom pingsten med ljuv löftesuppfyllelse. Och till oss i dag är pingst fridens tankar för att ge den som oroar sig en framtid och ett hopp. Pingst är tryggheten att den ensamme aldrig är övergiven. Pingst är tröst från Hjälparen åt den som frestas att ge upp. Pingst är liv till den som vandrar i dödsskuggans dal. Pingst fyller liv, hem och kyrkor med bönebrus. 

Pingst är ett hugg och ett styng i våra hjärtan till omvändelse bort från nonsens, tidsfördriv, ytlighet, själviskhet och misströstan. Pingst är att människor, i Sverige i dag, går från mörker till ljus, från död till liv. Och vi får stämma in i bönen: Kom helige Ande, kom!

Tungotalet hjälper mot mina tvångstankar