Den svårfångade frikyrkoväljaren vägrar låta sig kidnappas

Nådens år 2026 står sekulära Sveriges samlade tyckarskara som handfallen: bibelord, teologi och kristen tro har blivit några av samhällsdebattens allra hetaste diskussionsämnen. 

Frida Park Frida Park Frida Park Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Det är inte konstigt att utomstående betraktare i sin förvirring försöker tränga in frikyrkligheten i en bekväm, importerad mall. Mängden slappa paralleller till den amerikanska, auktoritära MAGA-rörelsen avslöjar dock bara okunskap om svensk kristenhet.

Som statsvetaren André Casselbrant nyligen visat är de svenska församlingarna inga kuvade åsiktskorridorer; de är levande demokratiska brottningsmatcher. Dagens och Verians nya stora Sifoundersökning bekräftar att den politiska hemlösheten bland kyrkobesökare breder ut sig i vad som verkar vara en rasande takt.

Inför valet 2026 ritas kartan om. Att Socialdemokraterna förblir störst i mätningen (28 procent) förvånar egentligen ingen, det speglar hur de svenskkyrkliga gräsrötterna röstar. Det intressanta sker i stället i sprickorna på den borgerliga kanten.

Sverigedemokraternas frammarsch från under 10 till 16 procent bland frikyrkliga – en grupp där motståndet mot partiets migrationspolitik historiskt varit närmast kompakt – är anmärkningsvärd. Ett parti som gjort en dygd av att underkänna asylrätten gör alltså inbrytningar i en rörelse som i decennier burit svenskt flyktingmottagande. Orsaken är sannolikt en djupnande oro för samhällsutvecklingen och det man uppfattar som ett reellt hot från radikal islamism. 

Det är exakt denna oro som Kristdemokraterna tagit fasta på. Kampen mot radikal islamism är ett av partiets återkommande lockrop gentemot just frikyrkligheten. Förvisso har partiet bytt ut delar av sin väljarbas. Många trogna tidigare väljare har lämnat. Men fortfarande är KD störst i frikyrkan - och växer med tio procent sedan förra gången Dagen gjorde en liknande undersökning.

Att tro att frikyrkliga KD-sympatisörer skulle vara halvblinda Tidöapologeter är arrogant. Många trogna KD-väljare är övertygade om att partiets vägval är de allra bästa. Andra har valt lojalitet även när det smärtar; en lojalitet till det enda parti som historiskt erkänt tron som en samhällskraft. Notera dock att Moderaterna drar exakt noll procent av de frikyrkliga rösterna i  undersökningen. Att KD i både ton och sakpolitik alltmer speglar en moderat retorik som åtminstone i denna undersökning inte verkar gå hem i frikyrkorna är intressant.

Teologen Joel Halldorf har blivit en skarp blåslampa mot Tidösamarbetet och varnar återkommande för framväxten av kristen nationalism. Precis som denna ledarsida har han belyst faran när tron reduceras till ett svenskt kulturarv ämnat att slungas i ansiktet på minoriteter. Men Halldorfs iver har, oförtjänt eller ej, lett till att han ibland reduceras till en valarbetare för oppositionen. Många frikyrkliga känner helt enkelt inte igen sig i Halldorfs och andras likhetstecken mellan en röst på högerblocket och anammandet av en auktoritär nationalism.

Frida Park: Nu ligger kristna väljares själ i vågskålen

De frikyrkliga som sympatiserar med KD drivs inte av främlingsfientlighet utan snarare av en genuin samhällsoro och en längtan efter trygghet. Att älska sitt land, be för dess ledare och önska sin nation välgång är djupt bibliskt. Men en avgörande gräns passeras när en sund fosterlandskärlek muterar till en exkluderande ideologi där korset används som gränsbom. Den som ser Tidös, och KD:s, vägval som omöjligt att förena med sitt kristna samvete får då ställa sig frågan: vart ska jag ta vägen? 

Enligt Dagens undersökning verkar det som att borgerliga kristna som kategoriskt motsätter sig att släppa in SD i regeringen söker sig till Centerpartiet. Denna rörelse bär på ett bagage av ultraliberalism – med till exempel utspel om månggifte och surrogatmödraskap – som för en del skär sig rejält mot klassiskt kristna övertygelser. Om ett annat borgerligt parti får för sig att markera avstånd mot SD kan detta C-stöd visa sig vara högst tillfälligt. Lätt fånget, lätt förgånget?

Vissa tolkar de tvära kasten i kyrkbänkarna som ett tecken på inre sekularisering; att trons sälta spätts ut och röstmönstren blivit en blek kopia av den allmänna opinionen. Så kan det delvis vara. Men mätningen visar framför allt en mångfasetterad grupp som resolut vägrar att vallas in i färdiga block eller tas för given av partistrateger och debattörer.

Kristen tro är inget röstfiskande partiprogram. Den kristna väljarstökigheten må frustrera politiska strateger och förvirra den debatterande klassen. Men utifrån församlingarnas integritet och den levande demokratin är det svårt att se spretigheten som något annat än ett sundhetstecken.

När ideologierna skaver mot tron och partierna tar kliv bort från kristna kärnvärden väljer många att stå kvar i sina obekväma innersta övertygelser. Det är exakt där kyrkan alltid varit kallad att befinna sig.  

Dagens ledarredaktion: Dagen står tryggt fast i vår hållning som partipolitiskt obunden